Idén att starta en grupp för terminalt sjuka där de kan prata om sina tankar om döden fick Katarina Gäddnäs när hon blev kontaktad av tre cancersjuka kvinnor.

– De sade att de behövde prata och tyckte att det var till kyrkan och församlingen de kunde vända sig. För om inte kyrkan pratar om döden, vem ska då göra det? säger Katarina Gäddnäs.

Men det är inte bara terminalt sjuka som kanske är i behov av att prata om döden. Därför har hon valt att starta två olika grupper.

– En för de som är terminalt sjuka och en för de som har ett behov av att prata om döden på grund av andra orsaker, säger hon.

I dag pratas det om det mesta som kan hända eller händer under ett liv men när det kommer till döden skjuts det helst undan.

– Vi pratar alltför lite om döden, för ett som är säkert är att vi alla kommer att dö en dag. Till och med barn har perioder då de funderar på döden och har ett behov av att prata om den. Om vi då försöker prata bort det kan de bli att fundera ännu mera. Det är viktigt att vi lyssnar och svarar på de frågor de har och inte bara viftar bort det.

Vad tar man upp i en grupp när man pratar om döden?

– Första gången får man känna av lite vad personerna vill prata om. Det är känsliga saker och efter det kan man lägga upp program för träffarna.

Olika teman för träffarna

Ett tema är där deltagarna får diskutera vad de är rädda för, hur de vill dö och vad de vill lämna för minnen efter sig.

– En del väljer att skriva brev till barn och barnbarn medan andra plockar ihop en minneslåda eller något annat. Vi har också en jurist som kommer och berättar om vad man ska tänka på. Det finns en massa praktiska saker som man vill dela med sig av till de anhöriga.

Katarina Gäddnäs säger att det kan vara allt från att dela med sig av hur en värmepump eller annat fungerar till att veta var kontaktuppgifter till släktingar finns.

– Många tänker på att den som blir kvar får ordna med allt som man tidigare delat på.

Begravningsbyrån kommer också till någon träff.

– Man kan själv skriva hur man vill ha det genom en blankett som finns på begravningsbyrån. Ju mer information om önskemål man lämnar efter sig desto lättare blir det för de anhöriga.

Även någon från sjukhusets palliativa avdelning kommer och berättar om vård i livet slutskede.

– Man kan vara inskriven på avdelningen men ändå bo hemma. Man vet att det finns en plats när man behöver den.

Ett annat diskussionsämne är vad man tror händer sedan.

– Varje människa har tankar runt det oberoende om man har en kristen tro eller inte. Det är inte det som är det viktiga utan att man kan prata om sina tankar.

Vad som är viktigt ändras

Katarina Gäddnäs säger att den som vet att tiden är utmätt oftast fokuserar på andra saker än dagspolitiken.

– Det kan skilja sig från person till person men oftast är det annars vardagliga tjafset väldigt oviktigt. Eftersom man vet att tiden är dyrbar vill man kanske tillbringa den med människor som betyder mest för en.

Många som är i livets slutskede pratar om att synen på livet förändras och att andra inte riktigt förstår. Anhöriga vill kanske inte lyssna utan försöker i stället uppmuntra den sjuka att kämpa och att allt ordnar sig.

– Många vill prata med sina anhöriga om döden men oftast blir det alldeles för sent och det kan bero på många olika saker. Jag vill absolut uppmana att man pratar om det tidigare, inte i sista minuten för då kan mycket bli osagt.

Anhöriga vill kanske inte prata om döden för att inte göra den sjuka upprörd eller ledsen och på det sättet tappa hoppet.

– Jag tror att det är bra att prata om saken för båda parter. En del vill inte prata om det och man kan inte tvinga någon att göra det. Men min erfarenhet säger att det hjälper båda parter att ta den diskussionen.

För den som vill veta mera om dessa grupper eller om man känner att man vill prata enskilt kan man kontakta Katarina Gäddnäs på tel: 018 536 eller via e-post katarina.gaddnas@evl.fi.