Dagens ämne: osynliga kvinnor
En självgod ton finns ofta i den nordiska debatten om jämställdhet. Vi tycker att vi kommit långt i fråga om jämställdhet och att världen gärna kan ta modell av oss.
Men så läser man tidningar och slås av insikten att den omtalade jämställdheten bara är en bild för skyltfönstret. Verkligheten är en annan. Den här veckan har 157 kvinnliga musiker i Sverige publicerat ett upprop i Aftonbladet som tycker att det räcker nu, hur kvinnor gång på gång bleknar bort i musikhistorien.
Och i branschtidningen Svensk bokhandel har man kartlagt könsfördelningen och gissa vilket kön som dominerar - jo männen. Fem av 20 storförlagschefer är kvinnor och bara en femtedel av styrelsemedlemmarna är det. Fast majoriteten av alla som jobbar i bokbranschen är kvinnor

Fenomenet kan säkert förklaras på en mängd olika sätt. Att män är bättre på nätverkande och bättre på att hjälpa fram kompisar de känner. Att tradition och sega strukturer tillåts styra och att detta inte ifrågasätts.
De kvinnliga musikerna illustrerar vältaligt på vilka olika områden osynliggörandet sker. Kvinnliga pionjärer glöms bort, när samlingsboxar ges ut finns inte självklara kvinnliga artister med. "Gång på gång skapas denna exkludering" skriver man och avslutar med uppmaningen:" sluta sudda, sluta glömma, sluta vara lat, sluta bevaka din egen position, låt fler vara vinnare som kan skriva historia. Din dotter kommer att tacka dig".

Men misogynin, hatet mot kvinnor, har djupa rötter och tar sig många uttryck, och är svårt att utrota och att optimistiskt tro att dagens unga kvinnor får det lättare är en illusion.
Visst, på ytan har vi ett jämställt samhälle, men de starka marknadskrafter som styr har skapat ännu fler tvång och föreställningar om hur kvinnor måste vara. Den starka utseendefixeringen, hur flickor måste vara för att behaga killar, kryper allt längre ner i åldrarna och gör att flickor är mycket ytfixerade och inte intresserar sig för fler dimensioner av tillvaron.
När flickorna växer upp och kommer in på arbetsmarknaden upptäcker de, precis som Eva Moberg skrev på 70-talet, att de bara är villkorligt frigivna från kvinnorollen. För kvinnan ska både arbeta och ta hand om barn och dessutom vara snygg att se på. Annars duger hon inte.
Att ändra på den cementerade uppfattningen är inte gjort i en handvändning.

Att kvinnor är osynliga i historien vet vi och det gäller på alla plan. Först under de senaste decennierna har man medvetet börjat arbeta med att lyfta fram kvinnornas roll. Engelsmännen brukar säga att det handlar om att göra "his-tory" till "her-story"
Också när det gäller att ta fram de dolda kvinnorna har man krav på dem. De ska vara starka, mäktiga eller onda för att vara riktigt intressanta. Att skriva om vanliga kvinnor som håller vardagen igång är inte lika intressant vad det verkar. Kvinnor ska ha någonting extra för att vara värda att beskriva.
Och så finns det ju alltid den klassiska varianten, att man skriver nedsättande om kvinnor som tror att de kan. Där är Strindbergs satir med Hanna Paj som Ellen Key oöverträffat elak i fråga om att trycka ner någon.

Så visst har vi en hel del kvar att göra innan vi kommer till verklig jämställdhet. Men man får inte sluta att hävda att alla människor är lika värda, oavsett vilket kön eller vilken ras de tillhör.

Benita Mattsson-Eklund

Benita Mattsson-Eklund