Hon föddes i Kalifornien, Danielle Lindholm, eller ”Delle” som hon kallas av vännerna.

– Jag kunde inte uttala mitt namn när jag var liten, säger hon varmt leende om smeknamnet som lever kvar.

Redan som liten flyttade hon till Åland tillsammans med sin åländska mamma. Hennes pappa kommer från Jamaica. Släkten från hans sida finns både på Jamaica och i USA, vilka hon håller mycket kontakt med per telefon.

Uppväxten i Mariehamn upplevde hon som trygg, men inte så spännande. I 18-årsåldern kom längtan till någonting större – efter mer fart och fläkt. Efter flytten från Åland för studier hade hon egentligen inga som helst planer på att någonsin flytta tillbaka. Men så fick hon jobb, jobbade med utkomststöd, och hamnade så småningom på Rädda Barnen som projektansvarig. Det handlade om barnkonsekvensanalyser och den allmänna kännedomen om mänskliga rättigheter.

– Att öka kännedomen och prata om barnkonventionen. En uttänkt metod. Rädda Barnen har gjort ett jättejobb med att lyfta den.

Barnens röst

Hon understryker att alla nog vill att barnen ska ha det bra, men att det ändå är en annan sak att ta upp det på politisk nivå. Och hon framhåller vikten av att lyfta in barnen, och fråga de vad de vill.

– Det är inte barnen som sitter vid bordet när besluten fattas.

Vid återflytten hade Danielle inte bott på Åland på åtta-nio år. Hon hade studerat och rest.

– Socialvetenskap blev min grej!

Egentligen blev det bara så, säger hon. Att hon hamnade in på den banan. Hon hade ingen aning om vad hon ville jobba med. Hon studerade till socionom vid Novia i Vasa och insåg då att det var samhällsfrågor hon skulle syssla med. Efter det fortsatte hon studera både i Åbo och i Helsingfors, läste bland annat juridik och folkrätt och tog sedan sin magistersexamen.

Att se annat än Åland var självklart för henne. Hon hade tänkt jobba utomlands. Kanske inom den tredje sektorn, inom någon icke-statlig organisation. Samtidigt kan hon numera tycka att det är skönt att bo i Mariehamn, men ändå ha möjligheten att resa iväg emellanåt. Och då menar hon inte bara privata resor. Genom sitt engagemang och sina förtroendeuppdrag, bland annat inom Röda Korset, har hon kunnat ägna sig åt frågor som är ”lite större”.

.– Det känns okej att vara här när man kan komma bort emellanåt, säger hon längtansfullt med en vink åt det rådande pandemiläget.

Ålands litenhet och att alla känner alla kan dock vara en tjänstemannautmaning. Hon nämner även den svågerpolitik som ibland råder i ett litet samhället.

– Det är lätt att komma fram med rätt kontakter och släktingar.

Det är sådant man känner till om man är i ”bubblorna”, säger hon beskrivande.

– Det är tryggt, men en bubbla ... och så finns det bubblor inne i den.

En social hållbarhet

Hon hamnar in på att prata om ensamheten som finns i vårt samhälle. Att det finns de som lever i en ensamhet som inte är självvald, eller som har valt att avskärma sig. En ensamhet som kan bottna i flera olika omständigheter. Det kan handla om sjukdom, eller om att man inte talar samma språk eller inte känner att någon har liknande perspektiv. I förlängningen kan det leda till ett väldigt litet nätverk.

Hon pratar med eftertryck om vikten av en social hållbarhet på Åland. En social hållbarhet som inte är reserverad för socialkontoret.

– Den tredje sektorn är viktig på Åland! Det är viktigt för alla att känna att man är en del av något.

Danielle är för många ett bekant ansikte från sammanhang med paneldiskussioner om allt från barns rättigheter till jämställdhet och rasism. Hon lyfter på nytt fram betydelsen av att fler röster och fler perspektiv släpps fram, och också att det faktiskt händer mycket på den fronten.

– Jag kan inte fatta att det inte har varit så tidigare.

Men hon nämner också ”All male panels” som exempel när det däremot blir lite skevt.

– Som när enbart vita män inbjuds för att i debatter och paneler diskutera frågor som rör delar eller hela befolkningen.

Självfallet behövs det fler perspektiv, och ges utrymme för det, understryker hon.

– Det är allt fler som vill ha svar på frågor som: ”varför blev det så här”? Även när Barnkonventionen inte följs. Hur gör vi för att leva upp till dem – de mänskliga rättigheterna?

– Ungdomarna äntrar äntligen scenen. De ställer krav på de folkvalda, och att de också finns där diskussionen förs.

De viktiga begreppen

Språket förändras och utvecklas ständigt, poängterar hon.

– I dag, då vi har tillgång till information genom bara några knapptryck, är det möjligt att följa förändringar, hitta förklaringar och således vedertagna begrepp.

Hon menar dock att vi i språket närmar oss att prata om andra än majoritetsgruppen. I likabehandlingsarbete är vi tvungna att använda rätt begrepp, understryker hon.

– Ungdomarna är på hugget. De säger ifrån och har tillgång till info på ett annat sätt än tidigare.

Hon lyfter fram vikten av att medvetet ta del av berättelser, precis som val av filmer. Som exempel. Helt enkelt vad man exponerar sig för.

– Vara den som ställer frågor och lyssnar.

Under uppväxten fick Danielle höra N-ordet några gånger. Kring hur hon kände det då, säger hon:

– Nog kände jag att det inte var bra. Mamma sa till mig att ingen får säga så till mig.

Det var inte så många som såg ut som hon på Åland.

– Jag ville smälta in, och samtidigt inte behöva ändra på hur jag såg ut. Mitt utseende var ovanligt här, och då känner man av det från omgivningen. Bemötandet gjorde att jag kände mig annorlunda.

Om hur hon benämner sin egen hudfärg säger hon:

– Hur jag benämner mig själv är kontextbundet. Ibland säger jag att jag är brun, ibland svart – Jag ser inte vit ut. Men det är ju kulturellt också hur identiteten formas ... Jag är uppvuxen i Norden och här är majoritetsbefolkningen vit. Det påverkar självbilden på flera sätt.

Nog har hon också i tonåren och som ung vuxen sökt var hon hör hemma. Och att andra kan känna likadant. Var hemma är någonstans.

– Ibland är det Åland, ibland Europa, ibland Norden.

– Egenmakt, summerar hon.

Fortfarande kan hon utsättas för exotifiering. Hon är dock mer medveten om det i dag än för 25 år sedan, inser hon.

– Det finns ett annat språk för det. Och man pratar med andra om det. Men ja, det förekommer. Det är otroligt viktigt för mig att komma bort härifrån och träffa personer som är i samma situation som jag. För mig har det varit viktigt att ha samröre med de som har liknande upplevelser, och liknande frågor och intressen.

Intryck från Uganda

På frågan när hon började brinna för mänskliga rättigheter svarar hon:

– Det var nog kanske i gymnasiet. Intresset för frågor som rör rättvisa.

Då upptäckte hon medborgarrättsrörelsen i USA, Martin Luther King och Malcolm X. Där någonstans kom också tankarna på sociala frågor, och att det är något mer än det kommunala som styr hur vi har det.

– Vad som påverkar vad.

Självklart, säger hon, har hennes resor också påverkat henne. Hon har hälsat på i USA och hon har varit i Uganda, Kenya, Korea, i Tajikistan och i de flesta europeiska länder. Både privat och genom resor för Röda Korset.

– Det är slående, beroende på var man bor, hur livet kan se så olika ut.

Mest intryck på henne har nog Uganda gjort, funderar hon.

– Jag har varit där tre gånger, sammanlagt sju månader, säger hon och berättar med värme och det östafrikanska landet och människorna där.

Första gången hon var där var i 20-årsåldern. Den tredje gången gjorde hon sin praktik där, under studietiden. Hon nämner livet under en dollar om dagen, hur det kan se ut. I kontrast till hur det är att vara en resande med finländskt pass.

– Det blir en otrolig ”reality check” över hur privilegierad man är. Som nordbo har man en erfarenhet av att kunna använda sin yttrandefrihet i det dagliga, man har den ekonomiska tryggheten och tilliten till att myndigheterna är fungerande.

Resorna dit har påverkat henne väldigt mycket. Kanske också till viljan att jobba med sociala frågor. När hon var yngre ville hon uträtta stordåd. I och för sig vill hon det fortfarande, men hon har insett att det krävs många för att få igenom något.

– Många som strävar åt samma håll. Först då får vi till förändringar.

Hon berättar också om Kampala och hur hon nästan fick panik i centrum på grund av den otroliga folkträngseln och alla bilar.

– Jag kunde inte andas eftersom det var så mycket folk. Jag var helt utmattad efter en dag.

Hon beskriver känslan då man verkligen är en person som ingen känner, och inte har möjlighet att ha ögonkontakt med en enda människa i det myllrande Kampala. Men ändå stack hon ut.

– Det var inte alls så att jag smälte in som jag trodde innan, säger hon om den första gången hon var i Uganda.

– Jag fick lära mig sociala koder som var nya både för mig i hemmet och på praktikplatsen. Det var verkligen roligt och ibland stundtals utmanande.

Utmanande jobb

Sedan dryga två år tillbaka jobbar hon som socialarbetare för barnskyddet inom Mariehamns stad. Snart övergår verksamheten i Kommunernas socialtjänst, KST.

– Det är en jättestor förändring som påverkar många människor i olika kategorier. Det är en efterlängtad reform, sett ur ett socialt och politiskt perspektiv. Ur ett barnskyddsperspektiv blir det mer jämlikt, säger hon och konstaterar:

– Det förbättrar rättssäkerheten.

Hon har en politices magister i socialpolitik, och under tiden som hon studerade tänkte hon också att hon någon gång skulle jobba med barnskydd.

– Med individen. Inom den tredje sektorn handlar det ofta om strukturer och påverkansarbete.

Och när det fanns en möjlighet tänkte hon ”nu eller aldrig”. Hon har nämligen en del grejer som hon har tänkt bocka av i livet.

Kring oron i samhället över att det ideella engagemanget skulle vara på tillbakagång ser hon själv delvis det motsatta.

– Det finns många som är föreningsaktiva. Många är också engagerade i körer och jaktlag. Så nog engagerar sig folk. Men vi är också ganska styrda av pengar. Vi åker direkt från jobbet till hemmet. Vi är ganska mycket hemma. Hur mycket tid är vi beredda att engagera oss ideellt? Det kanske har blivit en form av professionalisering. Men det är viktigt att inte alla som är med är anställda.

Själv är hon även fackligt aktiv. Hon är ordförande i Talentia.

– Socialt arbete är ett utmanande jobb som kräver utbildning på högskola eller universitet. Det kommer aldrig att vara rätt tid att lyfta socialarbetarnas löner, konstaterar hon krasst.

– Rätt tid är nu!

Egentligen, säger hon, hinner hon inte med så mycket mer i livet just nu än att jobba, laga mat och vara med sitt barn. Och hon har ett stort ”äta-mat-intresse”, säger hon och skrattar stort. Hon har gärna stormiddagar tillsammans med sina vänner som hon kallar för magiska. Med dem delar hon dessutom sitt stora musikintresse.

I övrigt är resandet ett stort intresse, men hon tycker också om att måla med akvarell. Nu, menar hon, är hon i en tid i livet där hon ändå har möjlighet att drömma på nytt. Vad hon vill lägga mer tid på.

Hon brinner fortsättningsvis för barnrättsfrågor precis som för genusfrågor, jämställdhet och integration.

– Jag ser mig själv mer i föreningslivet igen, men även i den privata sektorn, säger hon och avslöjar att hon även håller på att starta eget företag som bäst.

Hon startade i tredje sektorn, och kanske är det där hennes hjärta ännu ligger, men:

– Jag är inte färdig med det sociala ännu!

Text: Linda Wiktorsson-Lång