”Tur att jag inte har semester än, då skulle jag inte hinna vara ledig”, tänker jag medan jag ränner mellan hemmet i Lemland, jobbet och WHA.
Det är Alandia Cup och allt vad det innebär när man har ett barn med i ett av lagen. Och en lillebror till fotbollsbarnet vars logistiska uppehälle skapar huvudbry, för inte kan han ju stanna på dagis längre än det håller öppet.
Det packas väskor, smörjs solkräm, vädras spelartröjor, kokas kaffe, köps mellanmål, letas försvunna överdragskläder, sprayas lakan och viftas med flaggor. Barn mutas med glass, lyckotårar väller över hos någon vuxen, andra tårar faller hos en besviken spelare, cyklar ska trampas mellan arenor och skolor.
Det skriks hejaramsor, det hämtas bollar till ligalag som råkar spelar mitt i cupen, det instrueras vägar på tafflig skolfinska och det packas regnjackor eftersom väderprognoserna ser illavarslande ut.
Svettpärlor anas hos de packåsnor, eller ja – andra föräldrar – som svischar förbi tidigt i ottan med famnarna fulla av ryggsäckar och miljökassar. Jag håller en påse i handen och två hänger under ögonen.
Och när var det samling nu igen och hinner jag via jobbet före jag behöver leverera benskydd? Har jag själv ens ätit?
Sonen har en påse ostbågar vi delar på och han lyser lika gul som solen när han skrapar smulorna.
Sedan stannar vi upp en liten stund, vi kringflängande vuxna, och ser oss omkring. Där är vi en herrans massa anhöriga som fungerar som projektkoordinatorer för alla de där ljuvliga barnen som fyller Mariehamn dessa dagar.
När matchen blåser i gång, och man tycker sig se att barnet har rätt fotbollsskor och matchkläder på sig, så spelar inget längre någon roll.
Jag kan bära tusen kassar till efter fem timmars sömn.