Jippii, värmen har kommit och med den alla sorts insekter, flugor, myggor och andra irriterande fän. Själv bryr jag mig inte speciellt om själva myggbetten som man får utan det är inandet runt huvudet som är plågan. Slår man ihjäl en kan man vara säker på att hundra andra kommer till minnesstunden.
Bomblanen, humlorna, hålls i alla fall på utsidan medan getingarna lyckas hitta in genom den minsta glipa. Vi har redan haft besök av ett par som kikat in för att kolla läget. Jag brukar ta det med ro, antingen flyger de ut igen eller så får man föra ut dem när de kommit fram till något fönster. Maken däremot har sin egna lilla getingdans där han far runt huset, svär och viftar för att få ut dem.
Sen har vi flugorna, de är faktiskt mer irriterande än myggen. De är betydligt snabbare och jag har på känn att de bara vill jäklas när de slår sig ner i närheten och bara väntar på att bli jagade. Det konstiga är dock att får man tag i en tidning eller flugsmälla är de spårlöst borta. Men lägger man undan jaktverktygen är de snabbt på plats igen.
Utomhus får man vara på sin vakt mot ormar och fästingar. Ormarna är värst tycker jag. Så fort jag ser något likt en orm fryser jag till is. Det kan vara en pinne, snörstump eller något annat. Häromdagen när jag var ute och tittade på de vackra påskliljorna som frodades började det rassla bland bladen. Jag blev genast stel som en pinne.
Det visade sig dock vara en liten gullig ödla som smög runt i landet. Genast blev mitt hjärta mer öppet och jag kunde inte låta bli att stå en stund och se på den lilla ödlan.
Minnen dök upp från barndomen när vi hade katt och den bar in dessa ödlor hela sommaren. En lyckades fly under spisen och hur länge den varit där innan vi upptäckte den vet jag inte. Men den överlevde liksom den lilla ödlan bland påskliljorna.