Jag har följt med i debatten som kan rubriceras som ”Fullspäckade provlistor”. Upprinnelsen till debatten är den skrivelse från elevrådet vid Strandnäs skola som Ålandstidningen skrev om den 12 oktober. Som ämnesdidaktisk klassrumsforskare väckte de olika inläggen i debatten flera funderingar. Uppenbart lyfter eleverna en mycket viktig fråga som signalerar att de har svårt att få en balans mellan skolarbetet och fritiden. En obalans som i dag kanske skapar mera stress hos ungdomarna då ett allt större fokus läggs på betyg och prestationer jämfört med tidigare.

För eleverna i staden är det lätt att jämföra de antal provtillfällen som publiceras som provlistor vid skolorna, men vad finns bakom dessa provlistor? Och en kanske viktigare fråga vad vill lärarna med de olika proven?

Är det som Julia Rosenqvist säger i ÅT 12.10 att de flesta proven är skriftliga (underförstått ”plugg”prov)?

Hur förhåller sig lärarnas olika prov till kunskapsuppdraget i läroplanen? Kan alla kunskaper bedömas med ”prov” eller är den tanken nästan stenålders som bildningsnämndens ordförande, Henrik Boström säger i ÅT 13.10?

I relation till debatten om fullspäckade provlistor är det intressant att närmare granska läroplanens idé om undervisning och bedömning. Den nya läroplanen för grundskolan på Åland som trädde ikraft 2021 anger att skolorna ska utveckla en bedömningskultur som bland annat kännetecknas av en uppmuntrande atmosfär och arbetssätt som sporrar eleven och som främjar kommunikation, interaktion och delaktighet.

Vidare lyfts två aspekter som är viktiga att diskutera i arbetet med att utveckla skolans bedömningskultur. Det ena är det, som även rektor Linus Blomster anger i ÅT 12.10 som viktigt, nämligen formativ bedömning. Denna typ av bedömning brukar också beskrivas som bedömning i lärandets tjänst.

Den formativa bedömningen har två viktiga funktioner. Den ska förstås användas för att läraren ska få en uppfattning om vad eleverna behöver hjälp med och stöd med men den ska också informera läraren huruvida undervisningen möjliggör för den önskvärda kunskapsutvecklingen.

Formativ bedömning kan utformas på ett mångsidigt sätt och exempelvis tas in i mera elevaktiva projektarbeten och kombineras med exempelvis process-portfolios. Den kan även bygga på helklassdiskussioner och enklare diagnoser. Det viktiga med formativ bedömning är att den inte ska utgöra underlag för vitsordsgivningen. De ska i stället just tas i lärandets tjänst och ses som en del av undervisningen.

Det är istället den summativa bedömningen som ska ligga till grund för vitsord. Men inte heller den bör bygga på enbart skriftliga ”pluggprov”. Den summativa bedömningen kan mycket väl bygga på, som eleverna föreslår, inlämningsuppgifter, och produkter av olika slag. Om man arbetar med portfolios kan även den innehålla delar som ligger till grund för vitsordsgivningen. Då kan eleverna med växande förmåga till självvärdering även vara med och påverka vad som ska ligga till grund för vitsordet. Det finna många pedagogiska och didaktiska modeller och metoder för att utveckla en bedömningskultur som präglas av mångsidighet och elevinflytande.

Det viktigaste dagens forskning visar på gällande bedömning är att med ett för starkt fokus på prov och bedömning riskerar undervisningens utveckling att hamna i bakgrunden och därmed förutsättningarna för elevernas kunskapsutveckling.

Med läroplanen som utgångspunkt finns det skäl att skolledningarna, inte bara de i Mariehamn, tar frågan om mångsidig bedömning på allvar och påbörjar ett långsiktigt genomlysningsarbete där inte bara antalet provtillfällen jämförs utan också där frågan återförs till frågor om synen på undervisning och lärande.

Jag skulle rekommendera att det påbörjas ett utvecklingsarbete där dessa frågor diskuteras. Eller ska vi säga att utvecklingsarbetet behöver återupptas – det utvecklingsarbete som påbörjades i och med att landskapet startade med utbildningen av tutorlärarna. Dessa är utbildade förändringsagenter som kanske inte alls fått den position i det lokala utvecklingsarbetet som de borde ha.

Slutligen vill jag säga att den alarmklocka som eleverna har ringt i och som fått sin konkreta klang från ”de fullspäckade provlistorna” egentligen signalerar en betydligt mera djupgående fråga som inte kan lösas med att skolorna arrangerar lika många provtillfällen. Kanske är hela idén med provlistor bara en kvarleva som löser vissa organisatoriska problem i lärarrummet men som kanske inte förbättrar elevernas förutsättningar till lärande.

Jag önskar att vi – skola och samhälle – ska sträva efter en undervisningsverksamhet där eleverna upplever mening med sina studier och där deras röst inte bara lyssnas till när de vänder sig till pressen för att få gehör.

Inger Eriksson, professor i pedagogik
Stockholms universitet & Örebro universitet