En behörighetstvist råder mellan Finland och Åland rörande konsumentskydd i fastighetsaffärer, och det resulterar i att vissa klagomål mot åländska mäklare riskerar bli liggande mellan landskapsregeringen och Statens ämbetsverk.

Anledningen är att fastighetsförmedling omfattas av både finsk och åländsk lagstiftning, och att var det slutgiltiga ansvaret för vissa frågor ligger behöver utredas.

– Vilken myndighet som tillsynar fastighetsmäklarrörelser på Åland varierar beroende på vad frågan handlar om. Det är ganska nya frågeställningar, och vi har inte kommit så långt i dialogen, säger Ellinore Lindberg vid landskapets enhet för internationella och rättsliga frågor.

Byråkrati och marknadsföring

Om en fastighetsmäklare agerar på ett sätt som misstänks strida mot den åländska fastighetslagen är det i första hand landskapsregeringens enhet för rättsliga och internationella frågor som är tillsynsmyndighet.

– Detta skulle till exempel kunna handla om fall där en mäklarrörelse bedriver verksamhet på Åland utan att ha registrerat sig. Landskapsregeringens befogenhet att utöva tillsyn sträcker sig främst till registreringen av fastighetsmäklare och till att de villkor som uppställs för registreringen uppfylls, att anordna fastighetsmäklarprov och tillsätta nämnden, med mer, skriver Ellinore Lindberg i ett mail till Ålandstidningen.

Landskapsregeringen har även tillsynen över frågor som rör penningtvätt inom fastighetsbranschen, vilket ligger inom Finlands lagstiftningsbehörighet, men där tillsynsansvaret överförts till Åland enligt särskild förordning.

– Om enskilda hör av sig med klagomål eller misstankar till exempel om en mäklares marknadsföring för landskapsregeringen det vidare till behörig myndighet, vilket i det fallet är Statens ämbetsverk, säger hon.

Klagar om köpebrev

Men vilken myndighet som har behörigheten och tillsynsplikten i ärenden där mäklare misstänks ha agerat i strid med konsumentskyddet eller god fastighetsmäklarsed är inte klarlagt.

Tipsare som kontaktat Ålandstidningen säger att det bland åländska mäklare är vedertaget att ta ut en extra avgift för att uppteckna köpebrev och att agera köpevittne till sina egna förmedlingar, vilket i båda fall strider mot god fastighetsmäklarsed.

Några av dessa ärenden har kommit in till enheten för rättsliga och internationella frågor, och landskapsregeringens ståndpunkt är att detta omfattas av finsk behörighet, enligt Ellinore Lindberg.

– Det är det enda pågående ärendet jag känner till där behörighetsfördelningen tills vidare är oklar. Vi håller på att utreda frågan om vem som är tillsynsmyndighet. Landskapsregeringen har ansett att den i första hand berör förhållandet mellan fastighetsmäklarrörelser och konsumenter. Vi för en dialog med Statens ämbetsverk som utreder frågan för närvarande, skriver hon.

Enligt henne händer det någon gång per år att enheten får in frågor eller tips från enskilda personer om fastighetsmäklarrörelser eller deras förfaranden.

Vad innebär god sed?

Enligt paragraf tre i fastighetslagen ska god sed iakttas när mäklare idkar verksamhet på Åland.

God fastighetsmäklarsed är inte i sig lagstiftning, utan en rad skrivelser som finns med i lagens generalklausul som en norm, för att försäkra att mäklare utför sin yrkesroll på ett omsorgsfullt och opartiskt sätt.

Fastighetsmäklare är i regel inte ansvariga för affären efter att ett köp genomförts, förutsatt att de inte undanhållit information från köparen, i vilket fall de kan bli skadeståndsskyldiga. Till deras skyldigheter hör att under förmedlingsuppdraget skriftligen informera köparen om att denne själv har en plikt att undersöka fastigheten.

Mäklaren ska även själv värdera fastigheten, göra en objektsbeskrivning och erbjuda intressenter en boendekostnadskalkyl.

Mäklaren ska i alla fall vara opartisk och har en så kallad omsorgsplikt gentemot både köpare och säljare, förutom där det gäller priset på fastigheten. Enligt god sed ska en mäklare särskilt arbeta för att den som beställt förmedlingen, vilket oftast är säljaren, ska få ett så bra pris som möjligt.

En mäklare ska inte heller agera ombud mellan parterna, eftersom detta riskerar påverka deras status som opartisk mellanman. Vid behov ska de i stället råda parterna att själva vända sig till en jurist.