Ålandstidningen träffar Lucas Wideman, projektledare för Ådans vänner, på ön Lilla båtskär söder om Mariehamn där den numera nedlagda lotsstationen och fyren Nyhamn en gång fanns.

Sedan förra året arrenderar landskapet ut Stora båtskär till ett projekt där Ådans vänner ingår. En renovering av lotsstugan pågår för fullt där verksamheten i fortsättningen ska utgå ifrån. 

Ådans vänner vill förbättra möjligheten för sjöfåglar att häcka i området. Genom att vara på ön skrämmer man bort rovdjur, främst örn. 

– Den mänskliga närvaron är avskräckande. Örnar är oblyga men de kommer inte mer än ett par hundra meter nära, säger Lucas.

I båten på väg ut mot ön beskriver Lucas en örnattack han nyss har bevittnat. 

– Örnen kom glidande, plötsligt gjorde den en snabb bakåtvolt och störtdök.

Haft effekt

Havsörnen står för cirka 50 procent av predationen på ejder, ännu högre andel i ytterskärgården. Ådungarna är högintressanta byten och som mest utsatta sina första veckor.

Den mänskliga närvaron på Båtskär har visat sig ha effekt. Förra året räknade Ådans vänner 67 plundrade bon. Med en dryg månads häckningstid kvar är antalet plundrade bon i år inte uppe i mer än tio. 

– Häckningen är bättre i år, en lärdom från förra året är att vi var lite sent ute. Men vi hade aldrig trott att det skulle vara så svårt att hålla bort predatorer, säger Lucas.

De har testat en lång rad skrämselmetoder, allt från fågelskrämmor till olika signaler och ljud. 

– Örnar är intelligenta. Metoderna fungerar i början men sedan vänjer de sig, därför måste man förnya sig hela tiden. Allt måste testas för att kunna uteslutas, samtidigt finns en tidspress eftersom örnarna blir fler och fler. Man vill undvika aktiva åtgärder som att skjuta havsörn, det vill ingen. Trots att det är uppenbart när man är här ute att det finns för mycket av dem. 

Största hotet

Nu är det högsäsong för häckning, vi går en rundtur på Lilla båtskär och Lucas visar hur man känner igen ett ådbo.

– Ådorna väljer själva var de ska häcka och de kommer tillbaka till samma plats. Det finns inget logiskt system i hur de väljer plats. Det kan vara under buskar men ibland är det helt öppet. Det enda gemensamma är att de vill ha något att krafsa i, som jord eller barr. När man hittar en grop vet man att det är ett ådbo.

Föreningen bygger små tak och fort över ådornas bon av gammalt material och skrot som redan finns på ön. Under taken blir det svårare för örnarna att upptäcka ådorna och deras ungar.

– I det stora hela är ådtaken ingen helhetslösning. Ungarna lämnar boet inom ett dygn efter kläckning och gynnas inte speciellt mycket av det, däremot kan taken göra de svårare för kråkor att hitta äggen. Det är ett verktyg av många. Ejderns problematik är predationstrycket, det viktigaste är att man håller dem borta, poängterar Lucas.

Brinner för ådorna

Det går inte att ta miste på Lucas starka engagemang. Han och fem andra aktiva medlemmar i Ådans vänner turas om att visas på Båtskär dygnet runt under häckningsperioden, de är redan uppe i 1.000 frivilliga timmar sedan i april.

– Alla är sjöfågelintresserade och det finns en stor vilja att hjälpa ejdrarna. Lite knäpp måste man kanske vara men vi ser att det gör skillnad att vi är här. Kontrollerar man så klarar sig ejdrarna. 

Verksamheten går till viss del runt på donationer, och 120 medlemmar stöder Ådans vänner med en årsavgift på fem euro var. Men ådvaktandet handlar om ideellt arbete.

– Vi vill upprätthålla och vidareutveckla det. Men det är sårbart, skulle någon ledsna, skaffa barn eller flytta så går det inte ihop längre. 

Rubbat ekosystem

Lucas är bekymrad över ejderns populationsnedgång och hur framtiden för sjöfågeln ska bli.

– Om man ser till ekosystemet ska det egentligen finnas ett överflöd som ska förse predatorerna med föda, vilket det inte gör i dag. På sikt skadas också örnarna av att vara för många, de blir utan mat, säger han.

Människor har vistats på Stora och Lilla båtskär i långa tider. Här har funnits en lotsplats i århundraden och jakt- och fiskeläger ännu längre. Fyren släcktes 2007 och sedan dess är det få som rör sig här ute.

– Vår livsstil har förändrats, skärgården avbefolkas och det blir ett problem för vissa arter. Ejdern gynnas av människan. 

– Förr gjorde alla lite, skötte sina holmar och jagade. Nu är det några få som gör väldigt mycket. Till exempel går det nästan inte att sätta värde på frivilliga viltvårdares insatser för ekobalansen och den biologiska mångfalden. De gör otrolig nytta och har en viktig samhällsfunktion. 

Behövs åtgärder

I landskapsregeringens åtgärdsplan för ejderstammen står det att ”den övergripande målsättningen är att inrätta viltvårdsområden där en intensifierad predatorkontroll ska

säkerställa att ejdern kan genomföra en lyckad häckning och därmed bibehållas som ett

dominerande inslag i den åländska skärgården”.

– Det är en uttalad målsättning men det läggs inte tillräckliga resurser eller praktiska åtgärder på det, utan bygger mycket på frivilliga insatser. Det behövs en mer tydlig strategi. Något måste göras, annars kommer den åländska ejdern att försvinna och en sådan skärgård vill vi inte ha, säger Lucas.

Lucas anser att det behövs fungerande metoder för att reglera örnstammen till en på sikt hållbar och livskraftig nivå.

– Vi borde bestämma vilket örnevir vi ska ha, sätta en siffra på hur många toppredatorer vår natur kan föda utan för stora konsekvenser, säger han och avslutar:

– Vi vet att det akuta problemet för ejdern är predation på honor och ungar. Nu måste vi vidta åtgärder.

Drönare misslyckades – testar avledande utfodring

Robin Juslin, jaktförvaltare vid Ålands landskapsregering, berättar om landskapets senaste försök att skydda ejderstammen från örnar.

– Vi testar avledande utfodring som en åtgärd för att minska predationstrycket från havsörn under den tid när ådungarna är som mest utsatta, alltså de första veckorna när de kommit ut på vattnet. Det är inte mycket mat på en nykläckt ådunge så förhoppningsvis är det inte lika intressant för örnarna om de kan hållas mätta med annan mat. Det finns dock en risk för att det bara lockar ytterligare havsörnar till området och att de ändå ”av gammal vana” ger sig på ungarna. Detta är en av flera åtgärder som sätts in för att minska predationstrycket på ådor och ådungar under häckningstiden och vi får värdefull information av att testa alla tänkbara åtgärder. 

– I fjol testades att aktivt skrämma bort dem med hjälp av drönare, men det misslyckades. Det här försöket går i stället ut på att erbjuda dem mer lättillgänglig föda en bit ifrån de viktigaste häckningsområdena. Än så länge är dock problemet att de inte i någon större utsträckning har intresserat sig för åteln.