Den sjöhistoriska årsskriften landade i bokhyllorna i veckan. Som vanligt är innehållet blandat och följer inte något särskilt tema, utöver sjöfarten som självklar gemensam nämnare.
– Under året har vi flitiga skribenter i vår näromgivning som skickar in bidrag och så har vi en publikationsnämnd som bestämmer vilka artiklar som kommer med, säger Heidi Viktorsson, intendent vid Ålands sjöfartsmuseum, som fungerat som redaktör.
Håkan Lindberg har bidragit med två artiklar: ”Redarsläkten Lundqvist – en 200-årig historia” samt ”Arthur Karlsson – en räddare i nöden”.
– Han har gjort ett ganska stort arbete genom sin utredning över rederiets historia. Det blev en lång artikel med mycket bilder. Och så har han skrivit om en av rederiets tidigare verkställande direktörer, Arthur Karlsson, som nog är lite mer okänd för många. Man får veta när han tillsattes och hur det gick till, beskriver Heidi Viktorsson och fortsätter:
– Håkans pappa Unto Lindberg jobbade för rederiet. När han dog hittade Håkan mycket material bland hans papper, så han har använt mycket av det när han skrivit ihop artiklarna.
En ny skribent i årsskriften är Lars Bergman.
– Han har gjort ett fint arbete med att analysera hur navigeringen gick till på ett av segelfartygen, det krävdes stora matematiska kunskaper hos befälhavarna då.
Världens största bärplansfartyg
Som grund har han studerat ett navigeringsprotokoll från fartyget Grace Harwar från tiden 1925–1929.
– Där fick vi ett bra exempel på hur Rederi Gustaf Eriksons arkivmaterial, som kom med på Unescos världsarvslista i maj, kan användas. Arkivet har stor relevans för många, också internationellt. Det här visar hur materialet kan utnyttjas, säger Heidi Viktorsson.
Ytterligare material har hämtats ur Unescoarkivet genom en sammanställning av Anna Grönholm som studerat befälhavarnas, som arbetade under Gustaf Erikson, brevkorrespondens.
– Före Pommern köptes 1923 var de och inspekterade fartyget, alltså för 100 år sedan. När befälhavarna gjorde resorna skrev de många brev till Gustaf Erikson, han ville veta allt. Allt från hur mycket segelduk det fanns ombord till målfärg. Det ger en intressant bild av hur det gick till.
Sjöhistorisk årsskrift för Åland rymmer i år också annat än segelfartygshistoria. Hans Palme har skrivit en artikel under rubriken ”Då rederiet Princess Line trafikerade med världens största bärplansfartyg”.
– I början av 1970-talet gjordes ett försök med en snabblinje. Princess Line trafikerade med ett bärplansfartyg mellan Åbo och Stockholm via Mariehamn. Men det blev inte så lönsamt och man höll inte på länge. Hans Palme som var vd för rederiet berättar ganska ingående och intressant om den tiden, säger Heidi Viktorsson.
Finns något som kan upplevas som en nyhet för läsarna?
– Kanske historien om Princess Line, jag tror inte många känner till den. Det är något som säkert kan kännas nytt och intressant för många, speciellt när det fortfarande är en fråga man diskuterar – hur snabbtrafiken ska gå till riktigt. Det är roligt när den här typen av berättelser och rederihistorier berättas och sparas för eftervärlden.
Fler berättelser om kvinnor
De 170 sidorna rymmer mängder med bilder, något publikationsnämnden eftersträvar.
– Vi har jättemycket bilder här i vårt arkiv på sjöfartsmuseet och det är roligt att kunna använda dem. Rita Jokiranta som gjort den grafiska layouten är fenomenal på att redigera bilder och få dem fina i tryck, det är inte alltid så bra kvalitet på dem först. Läsarna vill se bilder på de här fartygen, bilder säger ganska mycket.
Blir det någon 36:e årsskrift, eller är allt sagt?
– Än så länge fortsätter det. Vi brukar börja snegla mot nästa nummer efter årsskiftet och så länge det kommer in material och finns ämnen att skriva om fortsätter arbetet. Det är många berättelser som ännu kan berättas.
Vad är du själv mer nyfiken på och vill läsa om?
– När vi jobbar med innehåll i våra utställningar och planerar för framtiden ser vi mycket på krigshistorien. Där tror jag det finns mer att berätta om hur det var att jobba till sjöss under världskrigen, det påverkade sjöfarten jättemycket och ålänningar var internerade, vilket man kanske inte tänker så mycket på här. Den typen av berättelser tar vi gärna emot fler av, säger Heidi Viktorsson.
Hon skulle också vilja se fler artiklar om passagerartrafiken som hållit på sedan 1959 med en otrolig betydelse för samhället.
– Det är alltid intressant att få ta del av mer på gräsrotsnivå, hur det var att jobba ombord. Hur var det att komma in som kvinna i den miljön? Trafiken gav arbete till många åländska kvinnor men de historierna är färre. Så det har vi mer utrymme för.
Årets upplaga är tryckt i 850 exemplar. Den som är sugen på att medverka i nästa bok kan höra av sig till Heidi Viktorsson och bolla sin idé.
