Rysslands invasion av Ukraina inleddes morgonen den 24 februari, och har orsakat den största flyktingkrisen i Europa sedan andra världskriget. Anfallet väckte starka reaktioner världen över, och på många platser samlades människor för att demonstrera och visa sitt stöd för folket i Ukraina. I takt med att månaderna gått har protesterna avtagit i intensitet. Men inte på Åland. Här är det tvärtom.

Varje dag klockan 17 sedan krigsutbrottet hålls en demonstration utanför ryska konsulatet på Norra Esplanadgatan. Första dagarna samlades tio personer, sedan ökade det till 20. Nu är det cirka 30 personer om dagen.

Visst förekommer det protester på flera ställen, men att det sker dagligen är ovanligt. Den åländska uthålligheten uppmärksammades i somras av medier som Iltalehti, Yle och Hufvudstadsbladet.

Den som deltagit flest gånger är den 79-årige Jomalabon Kurt ”Kurre” Åkerholm med golden retrievern Mimmi. De missar bara varannan måndag, då Mimmi jobbar som vänhund på Annagården på Föglö.

Daglig ritual

När Ålandstidningen kommer till Kurres hus i Utängen i Gottby en timme innan demonstrationen håller han på att lägga fram stearinljus som ska tas med till lyktorna utanför ryska konsulatet.

– I dag är den tvåhundrafemtioandra dagen, säger han.

Många känner kanske igen Kurre från tiden då han drev fiskebutik, eller som trogen IFK-supporter på fotbollsläktaren. Kurre har upplevt skarpa världslägen och konflikter förr, men det här är första gången han demonstrerar.

– Putin är tokoger (dialektalt för tokig reds. anm.). Anfallet mot Ukraina känns så orättvist. Det hade lika gärna kunnat vara vi som drabbades. Jag tycker inte om när oskyldiga och underlägsna människor trakasseras, säger han.

Det fick honom att vilja göra mer än att bara sitta hemma och följa nyhetsrapporteringen från tv-soffan. På Facebook fick han syn på att det skulle ske en samling utanför ryska konsulatet.

– Jag ville åka ner och titta. Och där blev jag, säger han.

Efter nio månader har den dagliga demonstrationen blivit en hållpunkt i vardagen.

– Tjugo i fem tittar jag på klockan och konstaterar att det är dags att åka. Middag äter jag antingen före eller efter, ibland blir det Rökkakiosken, säger han.

Hur orkar man varje dag?

– Det är bara så. Man måste hålla på. Men mitt intresse för jakt har fått komma på sidan om, det hinner jag inte med.

Hur länge ska demonstrationerna fortsätta?

– Det är tills kriget är slut det.

Ropar U-kra-i-na

Under semestertiderna i somras sjönk antalet demonstranter, men det har hittills inte gått en dag utan att åtminstone några är på plats.

– Som minst var det tre stycken. Men det går ju bra att sjunga då också, säger Kurre.

Upplägget följer samma mönster varje dag: det ropas ”U-kra-ina” fem gånger, hålls en tyst minut för krigets offer, Europahymnen sjungs två gånger och till sist ropas ”Fred i U-kra-i-na” fem gånger. Ofta sjungs även andra sånger.

När ukrainare som själv flytt kriget deltar känns det extra mycket i Kurres hjärta, säger han. Samtidigt har han fått upp ögonen för svårigheter även i andra länder.

– Det finns mycket annat som skulle behöva engagemang också, kvinnfolket i Iran har det inte bra. Världen borde städas upp.

Den här dagen är det 40 personer som har samlats utanför ryska konsulatet. Det gula trähuset är omgivet av ett järnstaket, gardinerna är fördragna och den ryska flaggan vajar. Kurre tänder ljus tillsammans med Stig Forsman.

– Vi har blivit bekanta här. Jag har lärt känna många nya. Vi pratar om allt möjligt, men förstås mycket om kriget och nyheter kring det, säger Kurre.

Även Mimmi har fått sina favoriter.

– Det fina är att hon lutar sig emot de hon tycker om och så får man klappa henne.

Samlingen är också ett tillfälle att prata om hur man rent praktiskt kan bidra.

– Vintern som kommer är bekymrande. Ukrainarna behöver ha varma sockor. Jag har köpt garn åt tanterna så de kan sticka, det kan jag inte göra själv, säger Kurre.

Den här dagen sjungs ”Åland fredens ö” med text av Sven-Åke Gustavsson. I refrängen tar Kurre i:

– Vi älskar frihet, vi älskar freden, här på vårt Åland finns båda två. Vi önskar alla människor här på jorden, alltid här i frihet få leva också.

En stund efteråt står han kvar och småpratar. Sen säger han:

– Nej Mimmi, nu är det dags för oss att åka hem. Vi ses i morgon.