En vårdag för några år sedan hjälpte jag min bästa vän och hennes pappa att masta på en segelbåt ute i Stockholms skärgård. I bilen på väg hem tittade min vän ut genom fönstret med en begrundande blick. ”Elin, where is your mind when you look that way?”, frågade hennes pappa med ett litet leende. Vi tyckte det var den finaste frågan vi någonsin hört, den lät lite som om man blandat en Pink Floyd-låt med ett dystert toalettklotter. Den rymde så mycket viktigt, så mycket uppriktighet och tyngd. Allvar är något både jag och Elin känner till oerhört väl – och dessutom känner oss hemma i. Därför fortsätter vi också att använda Elins pappas fråga i konversationer med varandra då och då.

Det här stora, existentiella allvaret är den svenska konstnären Karin Broos expert på. Med sin pensel ger hon melankolin dess rätta ansikten, kroppar, miljöer och föremål. Inte sällan resulterar det i kvinnogestalter: på bryggor, i vatten, slokande på sängar. Det är ömsom hotfullt, ömsom hopplöst – ibland bara stillsamt och väntande. Gemensamt för målningarna är deras avbildningar av olika avgörande ögonblick, inbrända i tiden. Karin Broos konst är lika flyktig som igenkännbar, och förevigas nu för första gången i bokformat i det omfattande samlingsverket ”Ögonblick av liv” – i samband med att hennes största utställning någonsin, ”Svart sol”, visas på Liljevalchs i Stockholm.

Alla som någon gång lagt ögonen på en akrylmålning av Karin Broos kan nog känna igen sig i att det är som om nya lager och dimensioner hela tiden uppenbarar sig – trots tavlornas vilande, frågande eller oroande uttryck. Även jag känner så när jag tar del av ”Ögonblick av liv”. Här finns, förutom en mängd verk som tillsammans visar på Karin Broos hängivelse åt den egna motiv- och idévärlden, även reflektioner i text av konstnären själv – såväl som ett samtal mellan henne och Liljevalchs konsthalls vice konsthallschef Isak Nilson, en skarp konstnärspresentation skriven av författaren och konstkritikern Ingela Lind samt utvalda dikter av Jila Mossaed. Materialet utvecklar Karin Broos person och praktik; det känns nära, nästan uppenbart, hur livshistoria och konstnärlighet hänger ihop.

Både bokens konstverk och textreflektioner understryker också hur det i Karin Broos värld hela tiden verkar finnas två nivåer. Den ena innehåller det väldigt allmänmänskliga: smärtan av att leva och förlora sådana man älskar; att känna rädsla inför det stora, okontrollerbara och bottenlösa; ångesten över om världen alls kan repareras från allt ont; människans fruktansvärda våld mot djur och natur, men också att komma så nära djur att man känner deras själ stråla genom huden och pälsen; att få känna sig träffad av andras konst; lättnaden när apatin släpper och allt känns meningsfullt igen; vardagliga mirakel; förnöjsamheten i att inget särskilt händer; att hitta hem i ett förfallet hus, i skogen nära Rådasjön mellan Hagfors och Sunnemo.

Den andra nivån är kvinnornas, barnens och djurens. Karin Broos kvinnor lever i en sfär där patriarkatet verkar avvecklat: kvinnorna på sängarna, vid speglarna och i baddräkt i havet är inga objekt för manlig åskådan – snarare fullt agerande mitt i det lågmälda vemod som präglar verken. Här finns vägskälet mellan dåtid, nutid och framtid. Här får också ömheten och mjukheten leva fritt.

”Jag skapar ett ljud i mitt lidande / Ett ljud som bara jag / kan sjunga ut / Bara jag”, skriver poeten Jila Mossaed i en av de utvalda dikterna i ”Ögonblick av liv”.

Boken om Karin Broos konst speglar det här mycket väl. Vi får möta ett konstnärskap med en helt unik röst, som talar med omvärlden lika mycket som med sig självt; det fortsätter hela tiden söka vidare inom mänsklighetens och existensens djupa vrår genom att återvända till tidigare gestalter och miljöer.

För ingen sa ju någonsin att det skulle vara lätt att vara människa. Det gör inte heller Karin Broos.