I en ny utställning på Ålands kulturhistoriska museum tar bild- och textilkonstnären Barbro Eriksson och konservatorn Susan Hannusas sig an frågeställningar kring vilka berättelser som finns insydda i klädesplagg och hurdana minnen de väcker hos betraktaren. Utställningens namn antyder att det handlar om plagg som burits närmast kroppen.
– ”Den andra huden” blev som ett mantra för mig under arbetsprocessen, säger Barbro Eriksson som var den som 2019 tog initiativet till projektet.
Båda visar alltså plagg som burits av någon tidigare. Men medan Barbro Eriksson har tillfört sina plagg något – genom broderier eller genom att dekonstruera dem – har Susan Hannusas valt att presentera nattlinnen och underbyxor från museets samling.
– Den här typen av underkläder får sällan uppmärksamhet, de är intima och inte heller lika spektakulära som till exempel korsetten, säger vikarierande överintendent Cia Haldin.
Försiktighet krävs
Processen med att förbereda de åldrade plaggen inför en utställning innehåller för konservatorns del flera steg. Det handlar bland annat om våtrengöring, stabilisering av eventuella skador och dessutom ska textilierna, för att minimera risken för skadeinsekter, alltid frysas i minst tre dagar i under minus 30 grader både före och efter en utställning.
Vissa av textilierna har fläckar som vittnar om flitig användning, andra är mer eller mindre lappade. Det märks att ägarna har försökt vårda klädesplaggen efter bästa förmåga.
– De innehåller väldigt mycket historia även om det inte finns något skrivet om vem som burit dem, säger Susan Hannusas.
Mensskydd
På temat ”offerkoftan” visar Barbro Eriksson tre olika helt nya plagg. Genom dem visualiserar hon hur det är att bära något som känns obekvämt. En tröja är virkad i metalltråd, här finns också en kappa sydd av det röda syntetiska skinn som finns runt lördagskorv. Det tredje verket är en handsydd kofta tillverkad av bindor. Den utgör Barbro Erikssons kommentar till den politiska debatten kring huruvida kvinnor ska få gratis mensskydd eller inte.
– I dragkedjan finns ett hänge i form av en tampong som är virkad med min farmors spetsvirknål.
Men förr var inte mensskydd något man talade högt om. Faktum är att allmogekvinnan, innan sanitetsbindan lanserades i slutet av 1800-talet, var hänvisad till att låta underkjolen absorbera blödningarna. Susan Hannusas visar flera både hemmagjorda och kommersiellt tillverkade varianter av bindor från början av 1900-talet. De gjordes ofta i bomullstrikå och kunde fyllas med trasor.
– Man tvättade och kokade sina bindor och använde dem om och om igen.
Vernissage i morgon
Barbro Eriksson och Susan Hannusas konstaterar att de under arbetet med utställningen upptäckt att det finns flera likheter i deras respektive arbetssätt. De använder samma verktyg, färgar med liknande metoder och delar dessutom känslan för materialet och nyfikenheten på dess historia.
De är likaså eniga om att de kläder vi väljer att bära kan säga en hel del om vilka vi är, var vi kommer ifrån och om den tid vi lever i. Kring det finns det mer att upptäcka.
– Det här känns bara som en början, säger Barbro Eriksson.
Utställningen har vernissage i morgon och pågår sedan till den 24 oktober.