Ibland känner jag bara ett sug att bege mig ut i naturen. Men jag vet inte vart jag ska söka mig och framför allt tvekar jag alltid huruvida det är värt att köra en massa onödiga kilometrar bara för att komma sig ut. Å andra sidan har jag tröttnat på att gå som en spårvagn längs byns vägar så till vardags unnar jag mig att ta bilen åtminstone till Strömsängarna i byns utkanter.

Ändå vet jag att det viktigaste är att dra på sig stövlarna och ta sig ut någonstans. Oberoende av mål för turen dyker det oftast upp något intressant eller bildmässigt som gör mödan värd. Däremot kan man vara säker på att det inte händer någonting om man väljer att inte företa sig något utan sitter hemma.

En rutinpromenad i omgivningen kan plötsligt oväntat få guldkant, lika väl som en oplanerad tur längre bort visar sig ge upplevelser du på förhand inte ens kunnat drömma om. Även en tur i invanda tassemarker kan erbjuda nya upptäckter om man låter nyfikenheten och stövlarna bestämma och helt enkelt går dit näsan pekar.

Grottor och "grottor"

Att vildmarkerna i norra Geta med inte minst Getabergen ofta lockar till vandring är självklart. De flesta har väl någon besökt Djupviksgrottan och imponerats av de mäktiga granitbranterna i omgivningen. Längs stigen till grottan passeras också flera mindre och lägre hålor i bergskanten, hålor som på annat håll mycket väl kunde beskrivas som lockande attraktioner i form av ”grottor”.

I våras gjorde vi ett avsteg från den vanliga grottstigen. Strax efter att stigen korsat Viktorsvägen, som leder till berget ovanför Djupviken, lämnade vi den och korsade också Havsöravägen. Snart nådde vi en ny avsats med klippbranter och spännande grottformationer mot väster.

På relativt lättvandrat slätt berg sökte vi oss fram, ibland nära och emellanåt längre bort från klippväggen. Men naturligtvis tog nyfikenheten överhanden så vi bara måste

klättra uppåt, över och mellan de stora granitblocken som under årtusendenas gång sprängts loss ur urberget. Urhavets bränningar och isens sprängningar i det skiktade berget i kombination med ställvis mjukare bergarter har skapat ett vilt landskap som man knappt tror finns på Åland.

Vildmarksromantik

Balanserande på ett mäktigt klippblock med utblick över den vilda omgivningen infinner sig många tankar. Exempelvis kan man fundera över med vilket öronbedövande brak blocket en gång i tiden sprängdes loss ur klippväggen. Bröts allt loss på en gång eller fick omvälvningen sin början med ett block, som sedan följdes av flera som av fortsatt issprängning lossnade och lade sig tätt intill eller delvis ovanpå varann?

Den som läst en mängd naturskildringar om riktig urskog och vildmark låter förstås fantasin skena i ett försök att skapa lokala motsvarigheter, sväva ut i bilder av åländsk vildmarksromantik. Vilket naturligtvis inte blir helt relevant, men om det är någonstans i landskapet tankarna är motiverade är det just i dessa trakter.

Visst genomkorsas norra Geta av skogsbilvägar i varierande körskick och visst har det dykt upp många stugor under de årtionden våra steg styrts dit. Ändå är det ganska lätt att bortse från denna utveckling och få känslan av att röra sig i vildmarken. Givetvis öppnar vägarna också naturen för lättare tillgänglighet, så man får väl ta det onda med det goda.

Ett glänsande öga

Långsamt söker vi oss vidare, klättrar uppför branten och tvingas göra en kringgående rörelse för att passera en djup ravin. En tvinväxt tall som vi tidigare reagerat för, där den envist stod på ett halvmetertjockt klipputsprång, har till slut dukat under för stormarna. Rotvältan bekräftar att den inte haft det fett där den växte.

Vi kommer upp på en högre nivå och får vacker utblick över Brokträsk, som tidigare bara skymtade som vattenblänk mellan träden. Det ligger som ett skogens glänsande öga, ganska nära omgivet av två bergsryggar men med en bädd av sank och obeträdbar mossmark runt om. Nu är vi också så högt att Norrhavet med vita bränningar i fjärran bortom Havsöra och Dånö Kalven ger mera vidsträckthet åt vyerna.

 Våra steg styrs på fast grund söder om träsket tills vi når nästa rygg, där vi går ända fram till Hägnsträsk bara för att titta ut över vattenytan. Vi går vidare mot den enkla förbindelsen mellan Havsöravägen och Långö, tvekar lite men väljer till slut att korsa den och dra vidare norrut. Till slut når vi stranden av Löknäsviken innanför Havsöra, där vi finner det lämpligt att tulla på medhavd skaffning. 

Kronan på verket efter en fin dag i vildmarken.

Christer Carlsson