Sigmar Sjögren, 89, lutar käppen mot den långa raden av hantlar. Han söker med blicken innan han snabbt väljer ut två av dem. Det är dags för hantelpress.

– Jag är inte säker på att det går med 15 kilo i dag, men vi ska prova. Jag är mycket svagare i högerhanden, säger han innan han lägger sig ned på bänken och kör igång övningen.

Bara någon meter bort står två killar. De hanterar betydligt tyngre vikter än Sigmar, men det är den äldste i salen som får mest hejarop den här torsdagsförmiddagen. 

– Det är såna där herrar som inspirerar en att hålla på, säger en man i medelåldern.

Åke Hillar, som själv tränar fem dagar i veckan, håller med.

– ”Stålfarfar” är en kämpe och en förebild för oss alla, jag blir glad varje gång jag ser honom.

Några meter bort har Ilse-Maj Sjögren, 83, just avslutat sitt uppvärmningspass – en kilometer på löpbandet. Till skillnad från flera av de andra kunderna väljer hon att inte ställa in någon av tv-kanalerna på skärmen framför sig eller att ha musik i öronen. Med blicken riktad mot salen och med händerna vilande på armstöden låter hon benen jobba i stadig takt. Det dämpade ljudet från fötterna mot bandet försvinner i det allmänna sorlet. 

– Kroppen känns bra i dag, konstaterar hon.

Sigmar och Ilse-Maj är två bekanta ansikten på gymmet. Varje torsdag och söndag åker makarna till Avancia för ett träningspass på 1-1,5 timme. Även om de har nyckelkort, och alltså kan träna när de vill, föredrar de att göra det på förmiddagen ”så har vi det gjort sedan”. Att bli sittande hemma är ingenting för dem, även om Ilse-Maj medger att det förstås finns dagar då det känns lite motigt att dra på sig träningskläderna. Men ändå gör de just det – de upprätthåller rutinerna för att de vet att träningen gör gott, och för att det är lättare att komma iväg när man är två som gör sällskap.

Att fysisk aktivitet är en viktig faktor för hur vi mår är väldokumenterat vid det här laget. Forskningsrön i mängder visar de positiva effekterna när det kommer till äldre och styrketräning. Om och om igen upprepas budskapet att det inte finns någon övre åldersgräns för träningseffekt – styrketräningen har tvärtom visat sig vara minst lika effektiv hos äldre som hos yngre. 

Sigmars och Ilse-Majs timmar på gymmet medför alltså troligen inte bara att de upprätthåller sin muskelstyrka, utan även att de förbättrar sin balans och ökar sin bentäthet – bara för att nämna några positiva effekter. 

Den slutsats Ilse-Maj själv drar säger egentligen det mesta:

 – Att bibehålla konditionen som äldre är bra för rörligheten och styrkan, och så mår man ju bättre av att inte vara en soffpotatis.

Det är Sigmar som varit den mest fysiskt aktiva av dem. Sportintresset föddes när han på 1940-talet började löpträna på vägarna runt idrottsplatsen i Bengtsböle, Lemland. 

– Som ung var jag ganska bra på att springa 800 meter och längre distanser. Men sedan fick jag bilar och kvinnfolk i huvudet ...

– ...och då blev det lite av ett uppehåll, fyller Ilse-Maj i och så skrattar de båda.

Som 40-åring fick han upp ögonen för en för honom ny sport, judo. 

– Jag trodde att jag hade en rysligt bra kondition, men kom snart underfund med att jag inte hade någon alls!

Men det ligger inte för Sigmar att ge upp och tio år senare hade han även adderat skidning och cykling till sin träningsrepertoar. Att hoppa på nya sporter i medelåldern kan tyckas modigt, men han vågade satsa, fick god draghjälp av sina träningskompisar och tävlade också en hel del. 

– Mina kompisar ville gärna ha med mig men så fort vi kom fram till orten där tävlingarna var körde de ifrån mig så fort de kunde och lämnade mig efter. 

På en hylla hemma i vardagsrummet på Ringvägen i Mariehamn står en rad dalahästar i olika färger. En sådan får den som cyklar motionsloppet Siljan runt i Dalarna. 

Sigmar har samlat på sig 23 stycken.

– Loppet har tre sträckor, 70, 125 och 165 kilometer, och jag har cyklat dem alla. I dag har jag lite svårt att gå och saknar inte tävlandet – men det var roligt när jag höll på med det.

Att han är och alltid har varit en tävlingsmänniska verkar båda skriva under på.

– Jag tror att du tävlar mot dig själv nu, säger Ilse-Maj.

Även om det inte har blivit några långlopp på länge har Sigmar hållit fast vid cyklingen. Men förra året insåg han att det var dags att ställa undan racercykeln.

– Jag har lite dålig balans, men bara jag fick fart på racern brukade det gå bra. Att stanna och stiga av var det värre med.

Framför huset står hans nya blåa trehjuling parkerad. Den luftar han åtminstone en dag i veckan, ibland två. Han drar sig till minnes hur han som fyraåring hade en liknande cykel från Amerika, och hur han vid ett tillfälle skulle tävla mot sin morbror Elis. Starten gick i Norrby men efter några hundra meter vek morbrodern av och började cykla hemåt – och Sigmar följde efter. När en släkting åkte för att leta efter honom befann han sig redan i Hellestorp, flera kilometer bort. 

Men det är inte bara cykling han ägnat sig åt högt upp i åldern. Så sent som i fjol gav han sig också ut på skidor. 

– Men jag vill inte kalla det för att skida, för jag mer hasade mig fram, understryker han.

Ilse-Maj, som innan hon gick i pension jobbade på Ålandsbanken, har också upprätthållit träningen genom åren. En hel del gymnastik och vattengymnastik, som hon tycker främjar rörligheten, har det blivit och hon tycker om att promenera. På gymmet steg hon in första gången för omkring tio år sedan. Besöken var sporadiska till en början, hon tyckte inte riktigt att det var hennes grej.

– Men eftersom vi gick dit tillsammans kom man iväg ändå. Och jag har haft personliga tränare som tagit fram program åt mig, så att jag har något att gå efter. 

Ilse-Maj berättar att de i dag lever som de oftast har gjort, även om pandemin förstås som för så många andra har begränsat deras sociala umgänge. 

– Vi åker gärna och dansar med Norra Ålands och Mariehamns pensionärsföreningar. Kanske det blir av nu igen när saker och ting kommer igång.

Med käppen i handen tar sig Sigmar fram mellan maskinerna på Avancia, och stannar vid en som tränar axelpartiet. 35 kilo blir det i dag, vissa dagar klarar han 40. Han är envis, lägger hellre på tyngre vikter än börjar för lätt. Tävlingsmänniskan lyser igenom.

– Och så kör jag nästan alltid armhävningar. Det är inga riktiga sådana, jag fuskar lite för jag går inte ner hela vägen med näsan i marken, säger han och gör 20 stycken i rask takt.

Det är svårt att tro att han för en tid sedan hade en tid inbokad för en pacemakeroperation. Sigmar, som har hjärtsvikt och astma, hade samlat på sig en hel del vatten i kroppen.

– Jag var in på sjukhuset och fick en sån där grej på bröstet. På natten slog hjärtat 26-27 slag i minuten och på dagen 31-34. Då skulle de sätta in en pacemaker, men operationen fick skjutas fram till nästa vecka. På måndagen kom läkaren in och sade att jag skulle få fara hem, för då hade de fått hjärtat att gå helt normalt. Nu bultar det på som det ska, de tog bort en av hjärtmedicinerna och det blev ingen pacemaker. 

Sigmar jobbade 36 år som polis, och det händer att han råkar på någon gammal kollega på gymmet. Så också den här torsdagsförmiddagen. Stämningen är uppsluppen, och samtalet leder snabbt in på någon gammal pingismatch och vem som egentligen vann den. 

– Skulle jag leva vid Sigmars ålder skulle jag vara nöjd, skulle jag vara här och träna då skulle jag vara mer än nöjd. Sigmar har hållit på med det mesta, han är seg, säger Matts Bäck.

Men så har han att brås på också. Sigmars mamma Mildrid Sjögren blev hela 102 år gammal.

För makarna Sjögren är träningen en självklar del av livet och de skulle gärna se fler äldre på gymmet.

– Flera har sagt ”jag ska nog börja”, men inte kommer de med. Det skulle vara roligt om vi kunde inspirera andra som är så här gamla. Det är inte för sent för dem att börja. De behöver inte köra max direkt, de kan ta små vikter i stället, säger Sigmar innan han plockar upp käppen och styr stegen mot en ny maskin.