Emskär i Eckerö kommun är Ålands och Finlands västligaste bebodda ö. Ålandstidningen sjösätter båten och åker tio kilometer ut till den cirka 80 hektar stora ön en vindstilla och solig julidag.

Längs varma skärgårdsklippor, frodig grönska och potatisland slingrar sig en vältrampad stig från bryggan fram till ett rödmålat gammalt trähus med ljusblå dörr.

Framför trappan sitter 85-årige Ensio Sandell, han har bott på Emskär hela sitt liv. Han är barfota (”det är bekvämast så”) och vid fötterna svansar Mosse, den snällaste hunden han haft.

– Jag är född där inne i kammaren. Jag siktar på att bo kvar så länge jag kan. Om jag inte klarar av det får jag väl flytta i land, men helst är jag här, säger han.

Hälsan har han inte så hemskt mycket att klaga på, men synen har blivit dålig.

– Hittills går det bra, men det är nog bra mycket tövligare (dialektalt ord för klumpigare reds. anm.).

Född till fiskare

Fram till 2013 delade Ensio föräldrahemmet med sin fem år yngre bror Tauno Sandell. Sedan broderns bortgång är Ensio den enda fast boende på ön.

Fiskarbröderna på Emskär har genom åren väckt fascination, deras liv har dokumenterats av tv-team, tidningar och författare.

Dels har det varit omöjligt att inte charmas av deras stillsamma personligheter och underfundiga kommentarer. Dels finns inte många människor kvar som lever som i början på förra seklet, ett besök på Emskär ger en unik inblick i hur livet var förr på en åländsk skärgårdsö.

Ensio lever fortfarande på naturens villkor och anpassar sig efter väder och vind. Vardagen styrs av rutiner, han hugger ved att värma upp spisen med och skördar sina egna grönsaker. Fram tills relativt nyligen har han varit i princip självförsörjande på kött och fisk.

– När det var fiskarväder for jag alltid ut och fiskade, men sedan tyckte jag att det var dags att sluta. Jag blev gammal. Det var två-tre år sedan, säger han.

Saknar du det?

– Jag är född till fiskare, på det sättet saknar jag det jo.

Strävsamt

Ensios farfar och farmor Viktor och Josefina Sandell kom till Emskär 1909, från Gustavs i Finland. Viktor var lots och skräddare men främst var det fisket som försörjde familjen, och yrket gick i arv till de nästkommande generationerna.

– De fiskade med skötar på den tiden. Farfar for med båt till Åbo där han sålde fisken.

Ensio var i sexårsåldern när han började fiska tillsammans med sin far Sulo Sandell.

– Barn på den tiden hjälpte till. Vi for ut med nät på kvällarna som vi tog upp på nätterna, vi fångade mycket sik och abborre, säger Ensio.

Historiskt har havets åkrar fött de åländska hushållen, både fysiskt och ekonomiskt. 2020 fanns det bara 27 yrkesfiskare och 14 binäringsfiskare registrerade hos landskapsregeringens fiskeribyrå.

– Det har stagnerat, det är beklagligt, säger Ensio.

Att leva på Emskär har inte alltid varit lätt. Det har inneburit hårt arbete, utmaningar och snålt om resurser.

– Det var strävsamt, men bra var väl det också. Det fanns en vilja att hjälpas åt, man skötte om varandra.

Historiens vingslag

Inne i Ensios hus känns det som att tiden har stått stilla. Det är inrett precis som skärgårdshemmen var inredda förr, och det finns få nymodigheter. Den gamla tv-apparaten används knappt. Ensio orkar inte läsa så mycket längre men det händer att han lyssnar på radio.

Ensio var i fyrtioårsåldern när det kom el till holmen och den används bara till det nödvändigaste, till exempel frysen.

– Kvart före sju varje morgon stiger jag upp, då lagar jag mat. Sedan gör jag sysslor, ved till spisen är det viktigaste, säger han.

Under stormen Alfrida i januari 2019 var Ensio strömlös länge.

– Men jag hade eld i spisen hela tiden, så det gick bra. Inte var det något större fel med det.

Inte heller de senaste årens coronapandemi har påverkat Ensios vardag nämnvärt, att bo isolerat är inget nytt för honom.

– Den har jag inte märkt av mycket. Men jag har tagit vaccin fyra gånger, säger han.

Tystnaden är en lyx

En av Emskärs äldsta traditioner är badet i rökbastun på lördagar, den byggdes 1915. Ensio gör en eldbrasa på morgonen och badar på eftermiddagen när han har fått stenarna varma. Själva badproceduren tar honom en timme och en kvart.

– Det är det viktigaste av allt. Bastun är bästa kojan det, säger han.

En gång i veckan åker Ensio till fasta Åland för att handla och hämta post.

Det är inte så att man sätter sig i båten varje gång man får slut på kaffe?

– Kaffet tar aldrig slut. Men nog glömmer man en del, då får man klara sig utan.

Kontrasten till det moderna stadslivet är stort, det är tyst och finns inga gatlampor som lyser upp mörkret. Man måste anpassa sig efter vädret, oavsett om det är piskande blåst, pinande regn eller tjäle.

Ensio njuter av lugnet och tystnaden. Han har själv valt det här livet.

– Jag blev här, och det har inte varit något fel med det. Jag har haft det bättre på Emskär än vad jag hade haft någon annanstans, säger han.

Känner du dig ensam någon gång?

– Nej, inte ett dugg heller. Jag har aldrig haft ledsamt efter andra människor, säger han.

Tomt utan Tauno

Ensio är tätt förknippad med sin bror Tauno, de levde sida vid sida fram till Taunos bortgång för nio år sedan.

Hur skulle du beskriva din och Taunos relation?

– Vi fiskade tillsammans, det gick bra. Aldrig någonsin stred vi.

Nej, bröderna har inte haft ett enda gräl. Inte heller hade de behov av att ständigt prata med varandra, de trivdes också med ordlös samvaro. Att inte ha den yngre brodern kvar har lämnat ett tomrum.

– Det har blivit lite tommare jo, säger Ensio.

Varje dag pratar Ensio i telefon med sin syster Kyllikki Rosin, som bor på ön Aspholm i Nagu.

– Hon var hit förra sommaren. Hon klagar att hon har blivit lite gammal, men inte märks det mycket på henne, säger han.

När Ensio var liten hade han sju kusiner som bodde i huset bredvid, barn till hans faster Hilja Bergström.

Ensios två år yngre kusin Selim Bergström och hans hustru Britta Maria ”Titti” Bergström bor på Emskär så mycket de kan under sommarhalvåret, men när höstmörkret kommer flyttar de in till Mariehamn.

Glimten i ögat har Ensio alltid haft, säger Selim.

– Han var en sådan där pojkspoling som alla andra, Ensio och mina två större bröder lurade mig alltid när det skulle göras något rackartyg.

När Selim och Titti är på Emskär ser de ofta Ensio när han går omkring på gården och utför sina sysslor. Under vintrarna brukar de fundera på hur han har det, speciellt när det är oväder.

– På sommaren är det ingen nöd här, men på vintern är det knepigt. Det kan slå till så att det blir menföre, då kommer man varken hit eller härifrån, säger Selim.

Men skärgårdsbor tycks vara av ett speciellt virke, starka och strävsamma.

– Det har inte varit enkelt att bo här. Men Ensio har haft ett bra liv, säger Selim.