I början av maj tränade Storstockholms brandförsvars dykare i de åländska vattnen. Den årliga dykveckan, viktig för att hålla kompetensen uppe hos dykarna, brukar vanligtvis äga rum i Sandviken. Men den här gången krockade det med den stora svenska militärövningen Aurora 23. Till dykarnas glädje innebar det att de fick några lärorika dagar i vrakparadiset på Åland i stället.

Ålandstidningen följde med när åtta brandmän och dykare gav sig ut för att dyka vid vraket Plus vid Mariehamns inlopp. Det 90 meter långa fartyget förliste 1933 i en snöstorm. Momenten de ska träna på är dels att komma ner på ett djup på nästan 30 meter, dels att simma in i något där man inte har fritt uppåt. Plus har ett kraftigt överhäng och lämpar sig bra för uppgiften.

– Ett helt fantastiskt vrak. I Mälaren kan vi ha 1,5 meter sikt, det är som en gyttjepöl. Men här är det mycket klart vatten, säkert tio meter sikt, säger brandmannen Carl Andréasson när han kommer upp efter tolv minuter under ytan och drar av sig dykmasken.

Han är en av de anställda vid Kungsholmens brandstation, där nästan alla brandmän också är dykare. Härifrån rycker rycker man ut på alla larm som kräver dykinsatser i hela Stockholms län. Räddningspersonalen jobbar i skift, dagar, nätter och helger. Vid varje arbetspass är de åtta stycken. Är avståndet långt flyger de med helikopter. När larmet går har dykaren 90 sekunder på sig att vara fullt påklädd i dykardräkt och sitta i fordonet. När det kommer ett drunkningstillbud är det viktigt att snabbt ta sig till platsen och hitta personen, för att därefter kunna återuppliva den.

Perang Pezeshk-Fasai berättar att det finns ett uttryck inom akutmedicin som kallas ”den gyllene timmen”, hur snabbt man får vård efter en olycka är avgörande för möjligheterna att överleva.

Hundra dyklarm per år

Kungsholmens brandstation har drygt hundra dyklarm per år. Inte alla larm leder till dykningar, ofta lyckas personerna komma upp utan hjälp av dykare.

Mitt under högsommaren blir det ofta som mest intensivt, är det bra badväder kan det komma flera larm per dag. På vintrarna händer det att människor går genom isen. Räddningsdykarna måste vara beredda på alla sorters väder och olika förutsättningar. Av säkerhetsskäl är det oftast bara en dykare som letar efter den försvunna personen.

– Det kan stå hundra personer uppe på land, men bara en är i isvaken och jobbar. Det är en viktig uppgift som ska lösas, det finns en nerv i det, säger Roger Wikström som har en bakgrund som dykare i militären.

– Själva dykningen ska inte vara en grej. Det ska sitta i ryggraden, man ska fokusera på uppgiften, säger ålänningen Ove Jansson som är med och arrangerar vrakdykningen.

Han jobbar sedan 1999 på Mariehamns räddningsverk, innan dess var han försäkringsbolaget Ömsens egen dykare. På Räddningsverket finns elva utbildade dykare. Antalet räddningsdykningar på Åland kan inte jämföras med Stockholms län, det görs max fem per år. Men rutinen måste hållas i gång inför skarpa lägen, och därför dyktränar man regelbundet.

Hålla lugnet

På Kungsholmens brandstation övningsdyker man varje fredag, men har fortfarande beredskap att åka ut på larm. Alla är överens om att dykveckan är en höjdpunkt på året, man hinner prata och utbyta erfarenheter och få värdefull träning.

– Det finns tid. Det ger oss möjlighet att träna i lugn och ro för att kunna bemöta alla olika sorters komplicerade larm, säger Perang Pezeshk-Fasai.

Ju mer övning desto bättre, i en kritisk situation måste alla veta exakt vad som ska göras. Det gäller att inte gripas av panik eller bli stressad.

– Som dykare behöver man vara fokuserad, jobba systematiskt och hålla sig lugn. Vi hjälps åt och pratar lugnt och sakligt med varandra, det smittar av sig, säger Roger Wikström.

Fysiska krav

När dykarna simmar ner till vraket Plus går det fort. Men uppstigningen tar längre tid, ungefär nio meter per minut, för att de inte ska drabbas av tryckfallssjuka.

Utryckningsdykare får arbeta ner till ett djup på 40 meter.

– Det är vad vi är utbildade på. Till exempel militären har dykare som kan gå djupare, men då är det inte fråga om räddningstjänst längre, säger Bengt Tolvers.

Som aktiv brandman kan man vidareutbilda sig till räddningsdykare. De fysiska kraven är hårda.

– Man ska inte bara vilja bli det och klara utbildningarna, utan också medicinskt klara av det, säger Bengt Tolvers.

De genomgår regelbundet en läkarundersökning som är speciellt utformad för dykare. Bland annat undersöks lungor, hjärta, bihålor och tänder.

– Tänder är en risk, man måste utesluta sprickbildningar. Skulle en tand spricka av tryckförändringen kan smärtan vara oerhörd, säger Bengt Tolvers.

Någon övre åldersgräns för att vara räddningsdykare finns inte, så länge man klarar testerna är det fritt fram. Det finns brandmän över 60 år som fortfarande dyker.

– Det är en svår och rolig arbetsuppgift, som kräver precision och effektivitet. Vi är tränade för att göra allt i vår makt för att rädda liv, att lyckas är en belönande känsla, säger Perang Pezeshk-Fasai.

Möta anhöriga

I bästa fall kan personen som försvunnit under vattenytan återupplivas och fortsätta leva. Men också i de fall där det är klart att personen är död är det viktigt att få upp den ur vattnet.

– Det är inte roligt att möta sorgen, men samtidigt finns det en befrielse för anhöriga i att veta vad som har hänt. Ovissheten är jobbigast, säger Bengt Tolvers.

När en sådan händelse inträffar brukar brandmännen sätta sig ner och prata efteråt. Men inte så mycket som man gjorde för tjugo år sedan. Man har kommit fram till att det sällan hjälper personalen, effekten kan snarare bli tvärtom.

– Men vi stöttar varandra. Det är ett fantastiskt lagarbete, säger Bengt Tolvers.