I första världskrigets slutskede hade segrarmakterna förklarat att det nya Europas gränser skulle dras i enlighet med Wilsons fjorton punkter för vilka tesen om folkens självbestämmanderätt var den ledande principen. Frågan dryftades vid fredskonferensen i Paris, men hänsköts för avgörande till Nationernas förbund. Kardinalfrågan blev huruvida principen om folkens självbestämmanderätt var tillämpbar på ålänningarna. Den svenska regeringen hävdade att den var det medan den finländska bestred det.

Det var här vetenskapsmännen kom in i bilden. De försåg sin regering med argument till förmån för deras ståndpunkt i frågan. Finlands och Sveriges jurister tvistade om innebörden i begrepp som ”folk” och ”självbestämmanderätt”, geologerna grälade om med vilket land Åland geografiskt hörde samman. Ja, det gick så långt att botaniker hjälpte till med argument ur Ålands flora och fauna. Historikerna kom att i detta sammanhang spela en viktig roll. Såväl Sveriges utrikesdepartement som Finlands utrikesministerium lade stor vikt vid den historiska ”bevisningen”.

Ursvenskt eller finskt?

Vad var då innehållet i de respektive sidornas historiska argument? Om man nu godtog det förflutna som riktgivare för Ålandsfrågans lösning måste man ju fråga sig: var nollställa tiden? Det logiska svaret är att gå tillbaka till den tid då ögruppen befolkades. Arkeologen T.J. Arne får här stå som tolk för den svenska uppfattningen. För honom var det självklart att den åländska befolkningen alltid varit svensk såväl till ras som till kultur. Om det vittnade entydigt fornlämningarna från sten-, brons-, och järnåldern. Vissa fynd av östlig karaktär visade enligt Arne endast att ålänningarna ibland hade idkat handel med sina östra grannar. Sålunda kom påståendet om Ålands ursvenskhet att bli ett av de flitigast brukade argumenten från svenskt håll.  

De finskspråkiga forskarna tog fasta på de åländska ortnamn som de menade att kunde härledas från det finska språket. På så sätt försökte de jäva talet om Ålands ursvenskhet. Kalevala-forskaren Kaarle Krohn gick härvidlag längst. Han var upphovsman till tesen om att Kalevalas ursprung står att finna i sydvästra Finland och ingalunda i Karelen. Den ombesjungna ön Saari hade han tidigare förlagt till Ösel utanför Estland, men nu omprövade han den placeringen och framkastade tanken att Saari kunde ha varit Åland. Han motiverade detta med härledningar av åländska ortnamn. Simskäla kom till exempel från Simasalo och Lemland från Lemmenlahti. Både Simasalo och Lemmenlahti förekommer i Kalevala-eposet. Vidare konstaterade han att dikternas geografiska angivelser vid ett närmare studium bättre passade in på Åland än på Ösel. Av resonemanget följde att den enligt dikten mycket rike Ahti Saarelainen skulle ha varit kung på Åland, något som Krohn tyckte att väl stämde överens med de 1.200 arabiska mynt från heden tid som hittats på Åland.

Inga svar från arkeologerna

De finlandssvenska historikerna med Helsingforsprofessorerna M.G. Schybergson och Carl von Bonsdorff som frontfigurer åter, hävdade i stället att den springande punkten var den administrativa tillhörigheten genom tiderna och om den kunde arkeologin inte ge besked.

Den första uppgiften som bekräftade Ålands administrativa anknytning österut talade om att ögruppen under biskop Bengts tid (1321–1339) tillhörde Åbo stift. Också beträffande den världsliga administrationen var Ålands samhörighet med Finland av gammalt datum. Åtminstone 1326, men säkert redan tidigare lydde det under slottshövdingen i Åbo. Visserligen blev Åland ett eget slottslän efter uppförandet av Kastelholms slott i slutet av 1300-talet, men det stod fortsättningsvis tidtals under överinseende av slottsherren i Åbo. I Johans hertigdöme ingick förstås jämte Finland också Åland och 1634 då riket fick sin länsindelning, hänfördes öarna till Åbo och Björneborgs län. Även judiciellt hörde Åland sedan gammalt till Finland. Mycket talade för att det ingick i Österlands lagsaga. Helt säkert var att då denna delades 1435 förordnades Åland till Norrfinne lagsaga.

Summa summarum: Åland var obestridligen kyrkligt, administrativt och judiciellt sedan gammalt en del av Finland som därigenom besatt den historiska rätten till ögruppen. 

Åland ett eget slottslän

Svenskarna såg i stället Ålands relativt självständiga ställning som det centrala temat under hela den svenska tiden. Detta oberoende var under vissa tider mindre såsom 1326 då ögruppen tillfälligt kontrollerades av Åbo slottshövding. Ordningen återställdes dock när Åland blev ett eget slottslän i slutet av århundradet. Då länsordningen infördes 1634 kom Ålands landshövding att residera i Åbo. Men Åland blev ingen integrerad del av Åbo och Björneborgs län utan nämndes oftast skilt, till exempel Åbo län samt Åland eller Åbo och Björneborgs län med Åland. Ålands urskandinaviska administrativa indelning saknades vidare helt i Finland. Likaså skilde sig jordmåtten och skatterna till och med från dem i de angränsande finländska skärgårdssocknarna Korpo och Nagu. Om man ville finna motsvarigheter, måste man i stället söka sig västerut, förslagsvis till Roslagen.

På ålänningarnas strävan till ytterligare frihet och ökat självbestämmande fanns talrika exempel, framför allt i riksdagsprotokollen. I sina besvär anhöll de nämligen upprepade gånger om en egen marknad, om att få lyda under Svea i stället för under Åbo hovrätt med mera. 

Glorifierade bondeupproret

Det tidsmässigt sista man grälade om beträffande Ålands historia var de dramatiska åren 1808–09 då Ryssland ryckte loss Finland med Åland från det svenska riket. För svenskarna var det angeläget att visa att ålänningarna ända till det bittra slutet kämpade för att få tillhöra moderlandet. Härvidlag glorifierades det åländska bondeupproret mot den ryska ockupationen 1808. Enligt Tunberg var detta ”en värdig avslutning på en tusenårig historia vilken trots alla skiftningar dock städse vittnat om en svensk folkenhets trohet mot sig själv och Sveriges rike.” Resningen visade alltså enligt svensk mening med eftertryck vart ålänningarna räknade sig och vart de ville höra.

I svenskarnas omdömen fanns en udd riktad mot finländarnas passivitet och medgörlighet under den ryska ockupationen. Erik Hamnström – en upsaliensisk historiker – kontrasterade till och med uttryckligen ålänningarnas trohet mot finländarnas omedelbara underkastelse: ”… midt under brinnande krig hyllade finländarna den inkräktande fiendens härskare. Det är och förblir ett trohetsbrott.”

Att det åländska folkupproret var tappert varken ville eller kunde de finländska historikerna bestrida. Vad de bestred var att resningen skulle ha varit ett speciellt fenomen för Åland. Sådana hade också förekommit på flera håll i Finland. De finländska bönderna hade långtifrån varit några svikare inskärpte Schybergson vars slutkläm i frågan löd: ”ålänningarna stodo inte ensamma utan reste sig sida vid sida med sina finländska landsmän mot fienden i öster.”

Hade Åland en representant?

Ålänningarnas representation 1809 var ett annat tvistefrö. Mellan vapenstilleståndet och Fredrikshamnsfreden var Åland representerat i prästeståndet både vid riksdagen i Stockholm och vid lantdagen i Borgå. Detta gav upphov till olika tolkningar. De svenska historikerna betonade att representanten i Stockholm – prosten Olof Hambraeus – den 14 juli 1809 svor den svenska kungen trohet och var med och byggde upp Sveriges nya statsförfattning. Först när freden ratificerats den 13 oktober samma år avsade han sig sitt förtroendeuppdrag.

Däremot fanns ingen ålänning på plats när den finländska staten konstituerades i mars samma år, för då inbegreps inte Åland i Finland. Först i maj infann sig en åländsk representant – kaplanen Isaac Hoeckert – men med bristande fullmakter. Därför saknades han också i förteckningen över lantdagsmännen. Hoeckert visade också prov på ett synnerligen omoraliskt förfarande. Han anhöll nämligen om att svenska kronan skulle ersätta den skadegörelse som de ryska soldaterna hade åstadkommit på Åland. Hamnström upprördes så till den grad av detta att han i sin annars rätt torra utredning lät utbrista att han hoppades att han beträffande Hoeckert ”med blottandet av denna infami för all framtid hade gjort sig kvitt denna människa”.

Finländarna underkände denna version helt och hållet. Att Hoeckert inte var med vid öppnandet vid Borgå lantdag berodde på att kallelsen försenats på grund av menföre. Tanken att Åland skulle ha haft en annan ställning än det övriga Finland var för lantdagen fullkomligt främmande. Hoeckert var alltså lagligen Ålands representant. Det var däremot inte Hambraeus vid riksdagen i Stockholm. Han hade nämligen inte blivit vald till riksdagsman utan på egen begäran och med hjälp av hertig Karl vunnit inträde i riksdagen. Han hade i stället gjort sig förhatlig bland ålänningarna som rysk medlöpare. Hans riksdagsmannaskap var i själva verket en följd av att han tvingats på flykt undan rasande församlingsbor och därför befann sig i Stockholm då riksdagen inleddes!

Enligt finländarna var således Hoeckert Ålands lagliga representant medan Hambraeus var lagstridigt utsedd och dessutom moraliskt tvivelaktig. Enligt den svenska versionen var förhållandet spegelvänt. Detta visar i ett nötskal hur den nyktra analysen fick ge vika för det nationella intresset. 

Inga historiska grunder

Den enda auktoritativa historiker som öppet protesterade mot diskussionen om den historiska rätten till Åland var Harald Hjärne – legendarisk professor vid Uppsala universitet. Han avfärdade den som helt meningslös, som en tvist om påvens skägg. För ”huruvida Ålandsöarna i äldre tider måste gälla för mer svenska än finländska eller tvärtom – en sådan formulering af det historiska problemet är i och för sig ganska skef”. Det var fåfängt att åberopa administrativa indelningar före 1809 eftersom ”Finland” då endast var en benämning av samma art som ”Svealand” eller ”Norrland”. Då frågan om den historiska rätten till Åland inte lät sig besvaras, så föll alla historiska utredningar vid sidan av den politiska affären, slog Hjärne fast. 

Men hade då de historiska argumenten någon betydelse för Ålandsfrågans lösning? Hur ställde sig den rapportörkommission som i praktiken avgjorde Ålands ställning till de historiska aspekterna? De diplomatiska rapporter som finns från dess resa skvallrar om att den inte var alltför entusiastisk inför all den historiska lärdom som de bombarderades med.. I sitt utlåtande förklarade rapportörerna att de tillmätt historien endast ”relativ betydelse”. Men eftersom de inte ville beskyllas för likgiltighet inför professorernas mödosamma arbete, ägnade de ändå elva sidor åt att diskutera Ålands historia före 1809.

Två omständigheter ansåg de vara relevanta. Den första var Ålands förening med Åbo och Björneborgs län 1634 och den andra var freden i Fredrikshamn 1809 där Ålands förening med de finländska länen bekräftades. Att den historiska sidan av Ålandsproblematiken vägde lätt i lösningsförslaget gjorde alltså rapportörerna ingen hemlighet av. Tvärtom poängterade de att det var de samtidpolitiska faktorerna som var avgörande. De historiska argumenten hade alltså på sin höjd en legitimerande funktion för ett beslut som fattades på helt andra grunder än historiska. 

Debatten var förgäves

De debatterande historikernas möda kan alltså sägas ha varit förgäves. Och vad värre var: deras split riskerade hela historievetenskapens anseende. Den finländske journalisten Pehr Norrmén påpekade 1921 att även beträffande de enklaste historiska sammanhang stod påstående mot påstående.

Efterkommande historiker har också tagit avstånd från den här typen av argumentering. Johannes Salminen skriver till exempel på 1970-talet: ”Historien har alltid varit en godtycklig domare, och det var orealistiskt att tro att ålänningarna mer än ester och tjecker ville stanna som det förflutnas fångar.” Han citerar vidare Marx sarkastiska konstaterande att ifall Tyskland av historiska skäl gjorde anspråk på Elsass-Lothringen fick man inte glömma att Preussen i sin tur en gång varit polsk vasall.

Den svenske professorn Sven-Ulric Palme kommenterade 1971 debatten så här: ”Jag begrep redan då att historisk bevisning av det här slaget var nonsens. Ett missbruk av historiska argument”. 

Artikeln är en förkortad version av skribentens föreläsning vid Svenska litteratursällskapets Ålandsseminarium den 2 december 2020.

Text: Dan Nordman