Teater utan manuskript – så skulle man i korthet kunna beskriva den workshop som i helgen ordnades på Klippan i Sund. 

”Improvisationsteater är en konstform där man måste våga släppa på sina spärrar och på sin självkritiska inställning”. Orden är workshopledaren Elin Johanssons, och hon förstärker varje ord med gester på klassiskt teatermanér.

– Workshopen är ett forum för kreativitet och lekfullhet, kan man säga.

Teater kan ju ofta innebära en hel del närkontakt, hur svårt har det varit att planera en coronasäker workshop?

– Ja, det har varit en osäkerhetsfaktor. Jag har fått många tips om övningar från andra som ordnar impro-teater och vi har tänkt mycket på att utveckla dem med rådande restriktioner i åtanke.

Kalabaliken i Stornäset

Workshopen på Klippan är en del av ett teaterprojekt som ska utmynna i pjäsen ”Miraklen i Underboda” som planeras ha premiär på Pellas den 9 april. Ungefär hälften av deltagarna finns med i rollistan och för manuset står en tio personer stark arbetsgrupp bestående av professionella skådespelare och teateramatörer från hela Åland.

Pjäsen tar sitt avstamp i processerna kring Ålands golfklubbs vilja att för cirka tio år sedan bygga ut anläggningen i Stornäset i Sund.

Föreningen Stornäsets vänner bildades i samband med den processen och i fjol firade föreningen tioårsjubileum.

– I samband med det fredades också Stornäset från exploateringen, då tänkte jag att vi nog måste sätta upp pjäsen, säger teaterinstruktören Jonna Kevin.

Teaterpjäsen sätts upp på Klippan, något som gläder Sunds ungdomsförenings ordförande Didrik Svahn.

– Sammankopplingen mellan lokalen och kalabaliken i Stornäset, samt det faktum att vi har en så fin teaterlokal med anor i Sund syr ju liksom lite ihop säcken, säger han.

– Den allra sista scenen i pjäsen handlar om att det fiktiva Underboda får besked om att området kring Underboda inte är avsett för exploatering. Och det var exakt det som skedde i fallet med Stornäset, säger Jonna Kevin.

Våga bejaka impulser

I Klippans stora sal pågår övningarna för fullt, Elin Johansson fortsätter dra improvisationer men hinner samtidigt med en kort intervju.

Vilken är din målsättning med workshopen?

– Att folk ska ha roligt och få prova på improvisation, jag har en förhoppning om att utveckla den konstformen på Åland, det är nämligen jätteroligt.

Har du några tips för noviser inom improvisation?

– Träna på att säga ja. Lär dig acceptera och ta till dig det som sägs, oavsett om det stämmer överens med verkligheten. Det är också viktigt med spontanitet och att bejaka sina impulser, att våga ta en idé hela vägen och applicera den på scenen utan att värdera den.

Det viktigaste är således inte att vara rolig, snarare att bejaka det första man tänker på och att vara närvarande i syfte att få ett samspel med sina medaktörer.

Den tesen bevisas också medan Ålandstidningen följer övningarna. En deltagare kastar sig handlöst på golvet och hävdar med stor självsäkerhet ”jag är ett vattenfall”. Följande persons spontana reaktion på påståendet blir ”då är jag regnet”. Så här fortsätter gruppen tills man, via kreativa associationer en stund senare kommer till slutsatsen att alla är dallrande aladåber.

Att stiga ur bekvämlighetszonen

Efter förmiddagens övningar tar gruppen en lunchrast, och Ålandstidningen får en pratstund med ett par deltagare. Malva Lomner är en av skådespelarna som ska vara med i uppsättningen av pjäsen. Hon deltog redan i fjol när man ordnade den första workshopen i improvisationsteater.

– Därför ville jag gärna var med i år igen. Jag har väl lite vana i och med att jag har gått på teaterskola, men inte så fördjupad kunskap, säger hon.

Linda Eriksson inflikar att hennes erfarenhet i ämnet är en kurs med Mariehamns teaterförening.

– Men i år har det varit coronastängt där hela året, så jag blev mycket glad när jag hörde om det här tillfället.

Är det inte svårt att släppa på hämningarna och de egna blockeringarna?

– Det kan vara svårt, jag har varit med vid tillfällen då jag har varit helt blockerad. Då kan man titta på i stället, man lär sig även av det. Det gäller att ta sig ur sin bekvämlighetszon, lägga prestationsångesten åt sidan och bara släppa på allt och ha roligt, då blir det bra.

Men hur tar man sig ur den zonen?

– Jag tror att det handlar mycket om att bara acceptera sina begränsningar och köra på. Att inte känna någon press.