– Nå kan hon segla då?Den frågan får sjöfartsmuseets chef Hanna Hagmark ofta. ”Hon” är förstås fartyget Pommern.– Jag brukar svara ”kanske inte just nu och inte vet jag om det någonsin går – men vi kan ju försöka”.Den inställningen verkar ha präglat Hanna Hagmarks tid vid museet ända från det att hon tillträdde sin tjänst 2004. Vid den tiden fanns redan ett antaget arkitektförslag för hur museet skulle kunna byggas om.– Men det fanns inga pengar, och som jag upplevde det saknades också politisk vilja att satsa på en utbyggnad.Med, som hon uttrycker det, ”absolut ingen erfarenhet av budgetarbete, styrelsejobb eller personalansvar” föll det på Hanna Hagmarks lott att lobba för projektet. Och det gick vägen. Efter att ha varit stängt några år öppnade det utbyggda museet med pompa och ståt i april 2012.Byggde tillsammansPlötsligt hade personalen otaliga kvadratmeter att fylla. Hon lyfter fram Anita Pensar, Anna Grönholm och Allan Palmer med flera som viktiga nyckelpersoner i arbetet med att skapa det museum som, tillsammans med museifartyget Pommern, i dag lockar uppemot så många besökare som 89.000 besökare årligen.   – Det satt i ryggmärgen vad vi skulle visa: Segelsjöfartstiden, den moderna sjöfarten, skeppsbyggnad, sjösäkerhet ... Och så ville vi lyfta Mariehamn som hamnstad och hylla Kap hornarna.Den basutställning som togs fram då ska framöver gås igenom och uppdateras. Syftet är att lyfta fram fler berättelser om grupper som i dag är marginaliserade i sjöfartshistorien: kvinnor som arbetat på sjön, utländska besättningar som mönstrade på fartygen, vittnesmål från homosexuella som jobbade ombord och så vidare.– De där berättelserna visas inte, men de finns och alla har rätt att få sin historia berättad, säger hon och tittar över axeln mot utställningslokalerna.Skadan skeddSjöfartsmuseets nyöppnande 2012 togs emot med öppna armar. Men knappt hade personalen hunnit pusta ut förrän nästa process inleddes: planeringen av Pommerndockan.– Pommerndockan tog musten ur oss. Vi tog oss an det hela utan att riktigt fatta vad vi gav oss in på.Hanna Hagmark minns det hela som en emellanåt ganska tung period.– Det var många osanningar och villfarelser som florerade och det var ganska aggressivt på insändarsidorna. Jag tror att jag hade en vilopuls på hundra. Och då var det ändå inte jag, utan Roger Jansson som var ordförande i kommittén, som fick bära det tyngsta lasset. Jag upplever också att media haussade upp det, att artiklarna ofta var vinklade emot projektet, snarare än att försöka förstå vad det hela handlade om.Hon minns en bild, närmast att beskriva som en situationsplan, som publicerades av kommittén i ett tidigt skede.– Det var slarvigt av oss, för det var den bilden som fick folk att gå i taket. Och då var skadan redan skedd, det spelade ingen roll hur många nya bilder vi tog fram efter det.  Troligen blir det en utställning kring den här tiden framöver. Hanna Hagmark konstaterar, ett och ett halvt år efter invigningen, att många i dag verkar känna stolthet över dockan.– När den väl började byggas försvann plötsligt debatten och det blev en jättehausse.Prestigefullt prisDet ringer hela tiden folk i olika ärenden till Ålands sjöfartsmuseum. Många av de som ringer är äldre män som vill ge något föremål till museet. När en äldre man ringde Hanna Hagmark nyligen tänkte hon följaktligen att det handlade om en donation. Mannen presenterade sig, sade att han ringde från Sjöhistoriska samfundet i Stockholm.– Han berättade att de årligen delar ut ett forskarpris och att 2020-års pris skulle gå till mig. Det var verkligen oväntat, men jätteroligt – speciellt eftersom jag inte varit någon aktiv forskare på länge. Avhandlingen skrev jag 2003, alltså för snart 20 år sedan.Den forskning hon nu premieras för gör just det hon vill göra i museets utställningar. Den lyfter nämligen fram den åländska sjömanshustrun. Men ämnet kunde ha blivit ett helt annat.Meningen var att Hanna Hagmark skulle fördjupa sig i 1800-talets virkestransporter på Östersjön. Hon räknade fraktrater och hur många åländska fartyg som kom in i olika hamnar.– Men det var så fruktansvärt tråkigt, jag fattade inte vad jag höll på med.Och då, precis innan hon skulle börja skriva sin avhandling, drog hon sig till minnes ett möte några år tidigare. Hanna Hagmark befann sig vid tillfället i ett åländskt hem för att intervjua en man som jobbat på ångfartyg. De satt där i soffan och pratade medan mannens fru serverade kaffe och bullar.– När jag skulle gå stoppade hon mig i dörren, satte sin hand på min arm och sade ”Det är inte dem du ska prata med, utan med oss. Vi som var här hemma och fick sköta allting. När han kom hem skulle vi bara stiga tillbaka och släppa allt.” Och just det där att hon sade ”vi” och inte ”jag” fanns kvar i mig senare, säger Hanna Hagmark.Två olika livHon bytte alltså ämne. I avhandlingen, som senare knoppat av sig i både en bok (”Avsked och återseende. Sjömanshustruns liv under 1900-talet”) och en pjäs (Isabella Grüssner-Sarlings ”Mina två halva liv”), intervjuas 75 kvinnor som alla hade erfarenhet av att leva med sjömän. En tydlig gemensam nämnare var att kvinnorna upplevde att de hade två olika liv – ett med mannen och ett utan honom.– Det var en anpassning för kvinnorna när männen kom hem. För vissa gick det bättre och för vissa sämre.Hanna Hagmark trodde inledningsvis att kvinnorna skulle säga att de oroade sig över otrohet. Visst lyftes frågan, men den var sekundär i sammanhanget.– Det de oroade sig över var om han skulle komma tillbaka levande eller inte. Varje gång de sade farväl var det en sorg.Hon utgick också från att kvinnorna alla skulle vara, och uppfatta sig som, självständiga. För utifrån är det lätt att få den bilden. Men så var det inte för alla.  – Är du självständig på riktigt drivs du nästan av att klara av allt själv. Men många tvingades ju till det, de klarade det för att de måste.Hanna Hagmark har sedan dess rest jorden runt och hållit föredrag om sin forskning.– Trots att det är en lokalhistoria finns det världen över en otrolig igenkänning i de här berättelserna. Det som de här kvinnorna har upplevt är universalt så länge det handlar om förhållanden där ena parten är borta mycket. Och ändå finns det så lite studier inom det här området.Om papparollenÄven om hon säger att hon inte forskat på länge visar det sig att Hanna Hagmark har ett mindre forskningsprojekt på gång. Den här gången har hon intervjuat fem sjömän som jobbat på långfart under 1980-90-talen.– Det handlar om hur det var att vara pappa samtidigt som de var på långfart, och det under en period då papparollen i samhället förändrades väldigt mycket. Många övergick till att jobba på färjorna vid den här tiden.Hon hade precis samlat in grundmaterialet då bygget av Pommerndockan kom i gång.– När det blir lite lugnare någon gång ligger det där och väntar på mig. Men det är spännande, för det går inte att hitta litteratur om just det här ämnet.Vilka är utmaningarna med att forska om något outforskat?– På sätt och vis är det lite lättare, för du har ett friare fält. Forskar du på något andra forskat om tidigare måste du läsa in dig på allt som har skrivits och sedan verkligen nischa in dig. Så vad drömmer hon om nu, förutom att lyfta fler marginaliserade grupper inom sjöfarten? Hanna Hagmark säger att det finns en sak. I USA har ett gammalt valfångstfartyg från 1800-talet restaurerats och sedan seglats längs den amerikanska ostkusten utan några hjälpmotorer. Bredvid fanns en fartygsflotta som kunde bistå om något gick fel. Och det knyter an till den inledande frågan om Pommern kan segla.År 2039 är det hundra år sedan Pommern sist seglade. Hanna Hagmark konstaterar att dockan ger nya möjligheter att jobba långsiktigt med underhållet enligt gamla metoder. Det går alltså att få både skrovet och riggen i bättre skick.– Ta inte det här på för stort allvar ... Men tänk om vi skulle få henne i ett sådant skick att vi skulle våga segla ner till Köpenhamn, som var första stoppet på resan mot Australien. Vi skulle proviantera och efter en kväll på operan, där jag tänker att de såklart spelar ”Den flygande holländaren”, skulle vi segla hem igen. Antagligen blir det inte av men det är en inspirerande tanke. Drömmer du inte blir det ingenting. Vi som jobbar här brukar tänka att lägger vi ribban riktigt högt så når vi också högre än om vi lägger den lågt. Kanske kommer vi till och med hela vägen?
 

Annika Kullman