I år är det femtio år sedan den legendariska restaurangen Miramar försvann ur Mariehamns stadsbild. Det var affärsmannen Algot Johansson som hade förvärvat fastigheten, och det fanns hotellplaner för tomten. Villan med sitt kännspaka torn revs, men som vi alla vet så blev det inget av hotellplanerna. Dagens bild är hämtad ur Bengt Ellings intressanta dialådor. Han hade som många gånger redan nämnts i denna serie ett stort intresse för samhällsförändringar och passade på att dokumentera när något var på gång i staden. Elling hade den här gången ställt sig på bussplan med sin kamera och riktat den mot sydost. Observera kartongerna och varorna som ligger på marken – troligen ska de lastas på någon av bussarna för transport ut på landsbygden.

Miramar låg där Miramarparken ligger i dag, och på fotografiet ser man att det är bara tornet som återstår av huset. Byggnaden uppfördes 1890, ritad av arkitekt Frithiof Sandell i Åbo. Till vänster skymtar uthuset som hörde till fastigheten, en byggnad som uppfördes 1893 efter Hilda Sjöbloms (sedermera Hongell) ritningar. I fjärran skymtar Lilla holmen och närmare i bild flaggstängerna vid det alldeles nybyggda hotell Arkipelag som öppnade sina portar detta år. Dess brutala betongarkitektur stod i bjärt kontrast till det snickarglädjefulla Miramar.

Rentieren Nicolai Nyström lät uppföra Miramar 1890. Ritningens rubrik berättar att det rörde sig om en sommarvilla som skulle uppföras ”i Mariehamns skärgård”. På platsen fanns tidigare Sittkoffs bastu. Fru Mathilda Rotz köpte huset i mars 1919 och sonen Runo med hustru Linda bosatte sig där omkring 1920. Linda Rotz startade ”Park Café” i oktober 1929. Villan blev senare restaurang. Dess popularitet växte och byggnaden förstorades med en stor veranda mot Slemmern.

Personligen fick jag endast en gång uppleva Miramar. Jag var elva eller tolv år gammal då det hölls auktion på lösöret i restaurangetablissemanget. Jag var inte på själva auktionen, men jag minns att min far tog mig med in till restaurangen strax efter auktionen. Han hade personligen många trevliga minnen från platsen. Önningebybypojkarna var alltid välkomna på Miramar och familjen Rotz hade ett gott öga till dem. Far berättade att det alltid fanns ett bord för dem, även om restaurangen var ”full”. Kanske berodde det på att Rotz hade arrenderat jaktmarker i byn.

Två år efter att Miramar försvann var det Socis tur att bli grävskopornas rov. Dessa två rivningar var utan tvekan två stora misstag. Hade byggnaderna funnits kvar i dag hade de otvivelaktigt utgjort sevärdheter med stor turistisk attraktionskraft. De hade även givit östra Mariehamn ett gemyt som i dag totalt saknas. Östra utfarten och Projekt 77 fördärvade för alltid småstadscharmen.

Kjell Ekström

Fotnot: Faktauppgifter hämtade ur: Miramar av Christina Remmer, Mariehamn 1996.
Mariehamn modell 20-talet, Mariehamns pensionärsförening 1990.
Rentier är en person som lever på kapitalavkastningen av sin förmögenhet.