I Alexander Paynes mysiga dramakomedi ”The Holdovers” tvingas tre omaka personer att spendera julen tillsammans på en helgstängd internatskola för pojkar i New England. Tiden är tidigt 1970-tal.

Alltid sevärde Paul Giamatti spelar magister Hunham, en kufisk cyniker med lätt sadistisk läggning som gjort honom till en hjärtligt avskydd lärare i antikens historia. Eftersom han inte har någon att hälsa på går han med på att stanna och se efter skolan över helgen. Han har sällskap av den begåvade men ofokuserade eleven Angus Tully (Dominic Sessa) som till sin sorg lämnas kvar på skolan över julen av sin självupptagna mamma som förklarar att hon bara måste använda helgen till en försenad smekmånad med sin nye make. Den tredje personen är kokerskan Mary Lambs (Da’Vine Joy Randolph) som fastnat i sorgen över sin son som nyligen stupat i Vietnamkriget.

Miljön är 70-talsbrunmurrigt exklusiv privatskola med ädelträinredning. Stämningen påminner om en lite dovare ”Döda poeters sällskap”, fast på en tom skola utan en karismatisk lärare att se upp till, snarare tvärtom.

Naturligtvis lär de tre personerna känna varandra på ett nytt sätt under helgen och deras relationer utvecklas i takt med de själva blir mer förstående inför varandras knepigheter. Manuset bjuder egentligen inte på några överraskningar, men sättet Alexander Payne berättar sin historia gör att den ändå känns äkta och originell. Man köper till och med det snälla slutet eftersom man vid laget genuint bryr som dessa människor.

Karaktärsskådespelaren Paul Giamatti får äntligen använda hela sitt breda register i resan mot att våga öppna sig lite mer mot världen och kanske till och med visa lite omtanke mot andra. Han lärda sarkasmer och lite invecklade sätt att uttrycka sig döljer en djupt känd kärlek till den klassiska bildning han är satt att försöka banka in i eleverna.

Da’Vine Joy Randolphs kokerska är den som förändras minst men vars majestätiska personlighet ändå gör ett starkt intryck i sin tunga sorg.

Mest imponerande är nykomlingen Dominic Sessa som här får sitt stora genombrott. Med sin slängiga kropp och hudlösa orolighet, maskerad bakom tonåriga sarkasmer, lyser han upp alla scener han är med i. Hans karisma påminner om en ung och lite vekare Adam Drivers

”The holdovers” bjuder på den där typen av välgjord rak biofilmupplevelse man ibland kan sakna i vår tids faiblesse för översmarta manus och specialeffekter.

3