Linda Josefsson är uppvuxen i Samuelstorp i Hammarland med mamma, pappa och en äldre syster. Hon gick i Näfsby skola och sedan i Kyrkby högstadieskola.

– Skolgången i Näfsby blev en ren plåga. Läraren kunde inte ge det stöd hon borde utan nästintill hånade en i stället. Jag trodde inte på mig själv och kände att jag inte ville fortsätta studera. I stället började jag jobba. Jag var ett år på Waldorfdaghem och där trivdes jag bra.

Hon fortsatte studierna trots allt. Valet föll på Ålands husmodersskola och det blev ett bra år.

– Jag lärde mig väldigt mycket där, säger hon.

Sedan jobbade Linda Josefsson på olika platser, bland annat på Posten och på Kantarellen. När hon var 29 år började hon fundera på vad hon egentligen ville ha ut av sitt liv.

– Till en början skaffade jag en hund, Buddy. Jag sökte runt lite och hittade en hundkonsultlinje i Borgå Folkakademi. Jag sa upp mig från jobbet och lägenheten. Jag tog med Buddy och flyttade till Borgå. Det var det bästa beslutet jag tagit.

Studierna i Borgå var givande och hon fick möjlighet att lära sig mycket.

– Jag fick möjlighet att åka på praktik till Israel vilket var roligt.

Småland och Helsingfors

Efter studierna i Borgå ville Linda Josefsson fortsätta studera eftersom hon fått upp intresset för studier igen. Hon sökte och kom in i en folkhögskola i Småland, Sverige.

– Jag tog Buddy och min katt och flyttade till Småland. Där bodde jag två år och gick i skola innan jag bestämde mig för att söka till socionomutbildningen på Yrkeshögskolan Arkada i Helsingfors.

Hon flyttade till östra Helsingfors där hon bodde i fyra år.

– Jag studerade och jobbade på olika dagis vid sidan av studierna. När jag var klar funderade jag om jag skulle bli kvar men hyrorna var så höga i Helsingfors så jag flyttade hem till Åland 2019.

Efter flytten hem blev det en tung period i Linda Josefssons liv.

– Kontrasten till Helsingfors var väldigt stor. Jag fick jobb på S:t Mårtens daghem och sedan inom Mariehamns stad. Då gick jag i väggen och det var en resa i sig.

Hon började sedan jobba på daghemmet Klaralund men fick covid samtidigt som hon var gravid.

– Jag mådde inte bra och blev isolerad i lägenheten i en månad. Jag åkte ut och in till sjukhuset eftersom fosterrörelserna avtog. Ingen visste något och jag var väldigt stressad. Som tur var hade jag Buddy som tvingade ut mig varje dag. Vi gick i skogen och många gånger grät jag och tänkte att vi blir i skogen för alltid.

En månad på barnavdelningen

Linda Josefsson blev sjukskriven tills det var dags att föda. Under den tiden blev det många besök på sjukhuset.

– De tog en massa prover och gjorde andra undersökningar för att se om barnet mådde bra. En dag åkte jag in för CTG-undersökning för att se hur barnet mår inne i livmodern. nästa gång var det ultraljud. Då fick jag veta att de skulle ta ut barnet med kejsarsnitt inom tre veckor. Det blev senare ändrat till tre timmar.

Morgonen den 7 april klockan nio fick hon beskedet att nu skulle det ske.

– Jag mådde själv dåligt så allt blev övermäktigt. Som tur var kom mamma och hon fick vara tillsammans med Allan på BB-avdelningen medan jag var på uppvaket.

Det enda Linda Josefsson hade i tankarna när hon vaknat var att få se och träffa sin son.

– Klockan 20 på kvällen kom de äntligen och hämtade mig och då frågade de om jag ville direkt till BB eller via barnavdelningen där sonen fanns. Det fanns bara ett svar.

När jag fick se honom i famnen hos en av sköterskorna kände jag att han hade fått trygghet trots att inte jag kunde vara med honom just då.

En månad tillbringade mor och son på barnavdelningen eftersom Allan var för tidigt född.

– Det var en underbar personal där och jag känner en enorm tacksamhet till dem.

Utanför normen

Linda Josefsson är nu vårdledig och hemma med Allan.

Bild

– Jag är ensamstående och ingen annan är med i bilden. Jag är förvånad att många har problem med det. Allan, jag och Buddy är vår familj. Jag förstår inte dem som inte kan glädjas över andras utan att ha åsikter om allt.

i dagens värld.

Linda Josefsson är glad över att hon har ett nätverk som stöttar henne. Familjen har varit ett enormt stöd för henne och Allan. Eftersom Allan inte kan säga morfar ännu så säger han att han är med morsan och mormor.

– Det stödet kanske inte alla har. Därför vill jag stötta andra som kanske är eller har varit i samma situation som jag med att berätta hur det känns. Jag blir så ledsen över att det kan vara så här.

Linda Josefsson berättar också att det var inte långt efter att Allan föddes som Buddy blev sjuk och hon blev verkligen orolig.

– Trots allt redde även det upp sig.

Linda Josefsson är en person som inte låter sig nedslås av motgångar i stället hittar hon lösningar och möjligheter.

Just nu hinner hon inte tänka så mycket på framtiden utan tar dagen som den är. Hon stickar en hel del och det var hennes farmor Elna Josefsson som lärde henne det. Ett nygammalt intresse är att ta tillvara naturen.

– Jag lagar bivaxsalvor med olika växter och lägger in olika saker. Jag rör mig mycket i skogen och på havet. Vilket är en uppskattad återhämtning. Min grundfamilj har varit ett enormt stöd till oss sen Allan föddes. Allan kan inte säga morfar så det är ’morsan’ och mormor han är med.

– Det viktigaste är att alla nära och kära får vara friska och att jag får vara med och se Allan växa upp och se vad han blir för person. Allan är en fantastisk liten person och kommer att vara en läromästare även för mig.