– Människor dör i olyckor och har inte oroat sig för döden innan dess. Då tänker inte jag göra det heller, säger hon.

I slutet av februari upptäckte 46-åriga trebarnsmamman Rita Flinck en knöl i sitt bröst. Hon hoppades att den var ofarlig, några andra symtom hade hon inte. Visserligen var Rita trött, men tog för givet att det hade att göra med utmattningen som hon varit sjukskriven för sedan 2020.

Rita sökte vård och fick göra mammografi, magnetröntgen och biopsi. Men tiden gick och svaret dröjde.

– Jag kände att knölen växte vecka för vecka, det kändes inte bra, säger hon.

Strax innan påskhelgen ringde Rita till Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS) och sade med bestämd röst att hon inte ville vänta längre på resultatet. Efter en stund blev hon uppringd, kunde hon komma i morgon bitti?

– Jag anade att jag inte skulle ha fått en tid så fort om det var något ofarligt. Men jag höll hoppet uppe, kanske var det en sen avbokning, säger hon.

”Vi ska göra allt vi kan”

Den morgonen, på skärtorsdagen, fick Rita beskedet som vände upp och ner på allt.

– Jag hade knappt hunnit slå mig ner hos läkaren innan hon sade ”du har cancer, den är jätteallvarlig och växer fort".

Rita fick veta att hon har en mycket aggressiv variant av bröstcancer som kallas trippelnegativ. Den drabbar en tiondel av alla som får diagnosen bröstcancer, och är vanligare bland yngre kvinnor.

– Det enda jag kunde få fram var ”kommer jag att dö?”. Jag tänkte inte på mig själv, utan på mina barn som behöver sin mamma. Läkaren svarade ”vi ska göra allt vi kan, det finns folk som haft din cancer som lever”.

Samma dag skulle Rita och hennes särbo resa till Terjärv i Österbotten för att hälsa på hennes föräldrar och fira påsk.

– Jag skulle packa, men kunde inte tänka. Vad skulle jag ta med? Jag hade ingen aning, säger hon.

Rita ringde direkt till sina föräldrar för att berätta om diagnosen så att de skulle vara förberedda inför besöket.

Att berätta för barnen, 19, 16 och tio år gamla, var det svåraste.

– Det var jobbigt eftersom deras farmor dog i cancer för bara två år sedan. Jag använde inte ordet cancer först, jag berättade att jag hade hittat en knöl som är farlig och att bröstet måste opereras bort. Sen ska jag få en behandling som förhoppningsvis gör mig frisk. De stora förstod att det var cancer utan att jag använde ordet, säger hon.

Ritas särbo hade nyligen mist sin pappa i cancer och tog hårt på beskedet.

– Han blev helt förstörd, men sade att han ville vara där för mig, säger hon.

På tisdagen, bara fyra dagar efter beskedet, genomgick Rita sitt livs första operation. Hela bröstet togs bort och även ett antal lymfkörtlar, varav cancern spridit sig till tre av dem. Än så länge har man inte kunnat se att metastaser spridit sig till andra delar av kroppen.

Hittat acceptans

De första två veckorna efter cancerbeskedet grät Rita hela tiden.

– Allt jag gjorde påminde mig om att det kunde vara sista gången. Min son fyllde tio år i maj och när jag köpte ballonger, en etta och en nolla, tänkte jag: ”ska jag aldrig få köpa en etta och en etta?”.

Men efter två veckor hade hon gråtit färdigt.

Vad hände då, varför tog tårarna slut?

– Jag hör ofta ambulanssirenerna utanför mitt hem, det finns folk som dör i plötsliga sjukdomsattacker eller olyckor. De dör utan förvarning och har inte oroat sig för döden innan dess. Då tänker inte jag göra det heller. Kanske är det att lura sig själv, samtidigt kan jag inte tänka på något annat sätt.

– Man tar för givet att man ska leva tills man är 80, men det kanske inte blir så. Jag tänker inte att jag måste bli frisk och sen kan jag bli lycklig, utan att jag ska leva varje dag.

Tuffa cellgifter

En månad efter operationen var Ritas kropp stark nog att påbörja nästa steg i behandlingen. Sex omgångar med cellgifter skulle ges för att ta död på enstaka cancerceller som kunde ha blivit kvar.

– Min läkare förvarnade om att det skulle bli tufft. Först grät jag, sedan sade jag ”men jag är tuffare”, säger hon.

Och någon dans på rosor blev det inte.

– Jag skulle absolut göra det igen om jag blir tvungen. Men nu förstår jag varför man bedömde att min mormor, som var 87 år när hon fick en hjärntumör, inte skulle klara av det. Hon hade aldrig orkat med cellgifter.

Behandlingarna gavs med tre veckors mellanrum. Rita berättar att varje dos cytostatika har följts av samma cykel: hon har mått väldigt dåligt i en vecka, halvdåligt i en vecka och bra i en vecka.

– Ibland blev jag av med den efterlängtade sista veckan, som när jag fick borrelia och sedan blodproppar i armen på grund av porten som sattes in. Det var tungt.

Sjukdomen väcker känslor

Ritas cendréfärgade axellånga hår började falla av, 16-åriga dottern Saga hjälpte till att raka av det.

Rita har märkt att bekanta inte alltid känner igen henne utan hår, med mössa och solglasögon. Andra kanske gör det, men undviker att komma fram och prata.

– Jag bestämde tidigt att skriva ut på Facebook att jag har fått cancer. För då slipper jag själv säga det på stan när man möter folk och de frågar hur det är. Då kan de också välja om de orkar prata med mig. En del drar sig undan, kanske för att sjukdomen väcker känslor.

– Flera har skrivit till mig och frågat hur jag mår. Det är alltid inte de personerna jag trodde. Jag har fått mycket pepp från oväntat håll också, det är häftigt.

Vad betyder stödet?

– Allt. Många skickar små meddelanden och frågar hur jag mår i dag. Jag blir glad för varenda ett. En av mina bästa kompisar skickar roliga memes (bild, video eller text med humoristiskt innehåll reds. anm.) som jag sitter och skrattar åt, det är skönt att inte ta allt så allvarligt.

Varje måndag har Rita övning med sin kör, Intermezzokören. Det är en viktig hållpunkt för henne, hon är med så ofta hon kan och orkar.

– Alla där har varit så stöttande, jag förstår inte hur snälla de är, säger hon.

Nära och kära, som föräldrarna och särbon, avlastar henne praktiskt i vardagen.

– Han har skjutsat mig fram och tillbaka, kört barnen när jag inte har orkat och lagat mat. Sådant är man inte bortskämd med som ensamstående mamma, säger Rita.

Tar vara på livet

I torsdags påbörjade Rita sina strålbehandlingar på Åbo universitetscentralsjukhus (ÅUCS), även strålningen görs i syfte att ta bort enstaka cancerceller som kan finnas kvar. 15 behandlingar ska göras under tre veckor och det blir övernattningar i en av Ålands cancerförenings lägenheter.

Överlag är Rita hittills nöjd med vården, speciellt med ÅHS onkolog- och hematologmottagning där hon fick sina cellgifter.

– De som jobbar där är så gulliga, jag blev väl omhändertagen och det kändes familjärt. Även om inte ”min” sjukskötare var där visste alla andra saker om mig. De kunde fråga hur det gick med blodpropparna eller illamåendet, man var inte tvungen att börja från början hela tiden.

Mottagningen erbjuder patienterna samtalsterapi, något Rita i efterhand konstaterar att hon borde ha tagit emot.

– Jag tänkte att jag inte behövde det och tackade nej. Sedan träffade jag sjukhusprästen Katarina Gäddnäs en gång. Det var tänkt att vi skulle prata i 45 minuter – det blev två timmar. När jag väl började prata tog det aldrig slut.

Hur mår du nu?

– Jag känner mig inte sjuk. Jag får en behandling som gör mig slut, men jag är piggare än vad jag varit på tre år. När jag blev utmattad kunde jag inte gå 300 meter, nu går jag 1.000 meter. Jag orkar köra bil och dammsuga hela huset. Jag tror att det har funnits saker i min kropp som har hållit tillbaka mitt tillfrisknande. Min utmattning syntes inte, cancern syns. Det här förstår folk och nu tycker de mera synd om mig.

Rita och hennes 76-åriga mamma hade nyligen ett samtal om hur man skulle sammanfatta sitt liv. Ritas reaktion kom helt spontant: ”jag har haft ett bra liv”. Hon drömmer om att jobba igen, kanske resa lite. Men det viktigaste är att få vara nära sina barn.

Du har en imponerande positiv inställning.

– Det får jag ofta höra. Men varför ska jag gräva ner mig nu, i stället för sen när jag är död?

– Vår kördirigent Fredrik Erlandsson sade nyligen: ”Ni ska fokusera på det som är längre fram i frasen när ni sjunger, inte på varje ord. Sjung framåt”. Precis så är det med livet. Man ska inte fokusera på varenda upp- och nedgång, utan framåt.