Det är på beställning av landskapsregeringen som projektet ”Sysselsättning för alla” kartlagt vilka i samhället som faller utanför sfären för sysselsättning och varför de gör det. Hälsominister Annette Holmberg-Jansson (MSÅ) säger att det är viktigt för både individerna och samhället att så många som möjligt jobbar.

– Att få vara en del av livs- och samhällspusslet är oerhört viktigt.

Näringsminister Fredrik Karlström (MSÅ), som deltar under en presskonferens när rapporten presenteras på onsdagen, tycker att Åland kan göra mer.

– Alla som kan arbeta bör arbete, oavsett om det bara är en timme i veckan. Varje arbetad timme är bra för både individen och samhället. Vi har många goda resurser utspridda på många aktörer och om vi vill göra bättre behöver vi göra något annorlunda än hur vi gjort hittills.

Lösningar och metoder

Men hur ser då nuläget ut? Enligt Carolina Sandell handlar en stor del av frågan om varje individs olika hinder.

– Insatserna måste beakta dessa olika typer av hinder.

Utmaningarna för det åländska arbetet med sysselsättning har hon kokat ner till tre punkter.

• Det finns för få långsiktiga lösningar för individer som har hinder att komma in på eller hålla sig kvar på den öppna arbetsmarknaden.

• Delvis saknas det lagstiftning.

• Delvis är vi organiserade tvärtemot vad alla studier och rapporter för fram som väsentliga faktorer för att åstadkomma lösningar som fungerar långsiktigt.

Hon sammanfattar det som att det finns många instanser på Åland, men också för många brandväggar mellan organisationerna.

– När en individ får stöd behöver det organiseras med multiprofessionella åtgärder. Vi behöver bättre samordning för att få en helhetsbild av individen.

Sitta vid samma bord

I dag kan en person som hamnat utanför arbetsmarknaden behöva gå till olika ställen för att få hjälp med sin situation.

– Vi har valt att organisera oss för 30.000 invånare med många olika myndigheter. Min vision är att vi kan göra det på ett bättre och mer smidigt sätt om vi erkänner varandras sakkunskap, säger Carolina Sandell.

Det kan vara så enkelt som att flera myndigheter sätter sig ner vid samma bord.

– Vi behöver samordna vad individen behöver för stöd och sen praktiskt verkställa det så att personen kan börja arbeta. I det skedet behöver också den offentliga sektorn ta ett socialt ansvar och se över olika möjligheter.

Hon menar att landskapsregeringen har en viktig roll att spela i det samordnande arbetet och att genomförandet av förändringarna kräver förändringsledarskap från i huvudsak Ams, KST och ÅHS.

– Det behövs en samordning. Lagstiftningsdelen kommer i ett senare skede, nu behöver vi jobba med det som finns och sedan får vi återkomma med förslag på vad som behöver ändras eller läggas till i lagstiftningen.