Vi sitter i den trånga kajutan i Jan Grönstrands båt. Den är byggd av John Sjölund på Kumlinge på 50-talet, enligt pappa Lars Grönstrands ritningar. 
– Han ritade den som en spetsgatter, så den är lite kosterliknande. Det gör att den går väldigt bra i sjön, säger Jan.
Ålandstidningens utsände får en snabb grundkurs i fartygskonstruktion. Har en långsamtgående båt en platt akterspegel som går djupt i vattnet ”släpper” inte vattnet, och det bromsar upp båten. Man måste över en kritisk hastighet för att slippa den effekten.
Han vet vad han pratar om. Han tillbringade hela sitt yrkesliv i Sverige, och jobbade i många år vid Kockums varv. Där var han med och designade skrovet till ubåtsklassen Gotland – den som senare lyckades ta sig igenom jagarringen runt ett amerikanskt hangarfartyg i Medelhavet för att ta en närbild av fartyget genom periskopkameran, något som skrämde vettet ur amerikanarna. Det var också den första ubåten med luftoberoende stirlingmaskineri.
Kort sagt: Han kan det här med skrovformer.
Den första på museum
– Båten levererades vid midsommartid 1953. Det var faktiskt hans andra båt med namnet Tjerimai. Den första står som uppställd som museiföremål, en lotsbåt byggd 1908. Det var den började ta slut som pappa beställde en båt.
Den byggdes som en renodlad familjeseglare. Den lilla spretiga propellern som tittar ut i aktern är ett resultat av en senare ombyggnad.
– Första året seglade vi till Åbo. 1954 blev det en långsegling till Köpenhamn. Under åren seglade vi ofta till Stockholm, och vi var i Visby och Västervik. Under hela den tiden hade vi inte någon motor. Att segla till Köpenhamn tog flera veckor, vi hade motvind hela vägen. Att ta sig hem tog bara fem dagar.
I slutet av 1970-talet tog epoken slut. Jan hade sedan länge flyttat till Sverige, och pappa Lars hälsa vacklade som 70-åring.
– 1978 tyckte han att han inte orkade längre. Så han sålde den. Jag vet inte om jag hade kunnat ta över heller, i vilket fall som helst frågade han inte mig innan.
Fick köpa tillbaka
I 35 år var båten försvunnen. Men en dag såg han den. Den låg på land, illa medfaren av väder, vind och bristande underhåll.
– Hon är välbyggd, men det var dags för en totalrenovering. Så jag lade ett bud och fick köpa tillbaka den.
Och hans kärleksfulla renoveringsarbete behövs. Även om stommen är fin är mycket slitet. Här och var är virket murket, och skåp och luckor behöver nytillverkas och bytas ut. Motorn också förresten.
– När jag nu gör allt det här jobbet tänkte jag modernisera lite också. Jag kommer att byta dieselmotorn mot en elektrisk motor. Jag har räknat ut att det bara krävs en enda hästkraft för att hålla en hastighet på fyra knop. Sedan kompletterar jag batterier med solpaneler på däck, och sedan är det ju framför allt en segelbåt, och när jag seglar får propellern gå i vattnet. Då fungerar motorn som en generator i stället. Så jag laddar i praktiken upp båten genom att segla.
Arbetar med minnen
Hela tiden finns minnena från uppväxten och alla långseglingar med i arbetet.
– Visst är det så. Vissa detaljer är väldigt nostalgiska att arbeta med.
Med lite tur blir det sjösättning nästa sommar. Det är helt enkelt för mycket jobb för att hinna få den klar i år. Bara riggen kräver mycket arbete.
– Den här båten har en gaffelrigg med ett toppsegel. Visst är bermudarigg effektivare när man kryssar, men om vinden börjar öka är det enklare att segla med gaffelrigg eftersom man bara tar toppseglet.
Skulle din pappa vara nöjd om han såg resultatet?
– Jag tror faktiskt det. Jag gör ju inte stora ändringar heller. Jag ska höja kajutataket med tio centimeter, men det är väl egentligen allt. Ja, och så elmotorn då.
Tror du han ångrade att han sålde båten?
– Jag vet inte. I viss mån var det nog en lättnad. Jag hade ju flyttat till Skåne och hade dessutom en egen båt där. Jag vet inte om jag hade kunnat ta hand om den heller.
 

Fredrik Granlund