”Sjungom studentens lyckliga dag,

låtom oss fröjdas i ungdomens vår!

Än klappar hjärtat med friska slag,

och den ljusnande framtid är vår.

Inga stormar än

i våra sinnen bo,

hoppet är vår vän,

och vi dess löften tro…”.

I dag är det studentdimission. Från Ålands lyceum får 147 ungdomar sin studentmössa. Jag är en av dem. Över 600 personer stämmer i dag på Alandica in i Studentsången. Läs igenom början av sången här uppe en gång till. Vilken text! Vilken optimism! Vilken framtidstro!

Men, är inte den här sången ändå ett barn av en förgången tid, en tid som präglades av naiv idealism? I dag, år 2023, med klimatkris, Ukrainakrig, psykisk ohälsa med mera, med mera, vet vi ju att verkligheten inte är så där. Sången ”Händerna mot himlen” av Petra Marklund är väl i så fall mer realistisk:

”Tror du att du och jag kommer att ses igen? Tror du att du och jag, har en framtid tillsammans? Tror du att du och jag kommer att leva länge än?

Det tror inte jag.

Händerna upp I luften

Vi ska bli fulla, livet är meningslöst… Jag önskar att jag kunde gå på någonting mer än bara känslan, av att allting redan är för sent.”

Den här låten har några år på nacken, men spelas fortfarande i ungdomskretsar. Den sjöngs bland annat som allsång på abiturienternas karonka.

Kan vi inte bara ersätta studentsången med Petra Marklund?

För, handen på hjärtat, är det över huvud taget rimligt att sjunga om en ljusnande framtid?

Inte bara rimligt. Jag vill hävda att det till och med är nödvändigt. Det heter att man blir som man umgås. ”You are what you eat” (du är vad du äter, reds anm.) lyder ett annat talesätt med samma innebörd. Vi påverkas av vår miljö, vare sig det är vilka vi umgås med, vad vi får i oss, vad vi tittar på på sociala medier eller vad vi lyssnar på för musik. Musikkulturen präglas av pessimism och negativitet. I dag är idealismens frånvaro ett faktum.

Här har vi ett val. Vi kan välja att sjunga att livet är meningslöst eller att sjunga om en ljusnande framtid. Vi kan välja att sjunga att allt redan är för sent, eller att sjunga att hoppet är vår vän. Vi kan välja hopplöshet eller framtidstro.

Under vinterkriget var dikter som ”Vårt land” alltid nära till hands. Genom dikter och musik ingöts hopp och mod. Man trodde på sin förmåga när man kämpade för sin framtid. Den omtalade vinterkrigsandan uppstod. Hade den uppstått om man i stället skulle ha matats med dikter om meningslöshet eller sjungit sånger om att allt redan är för sent? Nej.

Skulle vi då leva i ett självständigt Finland i dag? Jag vet inte. Poängen är att idealismen fyller en funktion i dag likaväl som under kriget. Vi kämpar inte för vår självständighet, men likt den generationen kämpar vi för vår framtid. Varje dag.

Vi behöver ha mål och visioner att sträva mot, både som individer och som samhälle. Att vara idealistisk handlar inte om att vara naiv eller blunda för verkligheten. Det handlar om att vägra acceptera status quo och i stället våga drömma om och kämpa för en bättre framtid. Genom att ha ideal blir vi motståndskraftiga mot negativitet och apati. Vi blir drivna av hopp och optimism och det är det som kan leda oss till framgång och förändring. Till en ljusnande framtid.

I dag är det studentdimission. I dag är vi många som kommer att sjunga Studentsången. Låt oss sjunga om studentens lyckliga dag och låt sången påminna oss om att det är vi som formar vår framtid. Vi har makten att välja vad vi matar våra själar med. Låt oss välja att fylla dem med hopp, optimism och idealism.

Då är den ljusnande framtiden vår.

Caspian Boström

Student vid Ålands lyceum 2023