Vi befinner oss inte mer än sex distansminuter söderöver från Mariehamn, men inramningen och omgivningen är något helt annat än den stadens asfalt har att erbjuda. På den stora altanen med utsikt över ofruktsamma klippor och öppet hav, väntar Ålands kanske godaste kopp kaffe och en specialare att doppa däri – en Koklubbskaka. Men vi återkommer till det lite längre fram.

Ålandstidningen hälsar på vid Ålands konstmuseums överintendent, Susanne Procopé Ilmonens och hennes make, advokat Klaus Ilmonens sommarstuga i södra Lemlands skärgård. Den karga holmen, belägen i Rödhamnsfjärden, ser inte mycket ut för världen när vi närmar oss med båt. Men oj så skenet bedrar, vid en närmare titt visar sig det som på avstånd ser ut att vara en klipphäll, i själva verket vara en kombinerad bastu-, relax- och båthusbyggnad.

– Den ser väldigt anspråkslös ut från sjön, och det är en del av charmen, säger Susanne Procopé Ilmonen eller ”Sunna” som hon kallas.

En behaglig aura av välkomnande lyser om henne där hon glatt tar emot och hälsar nere på bryggan.

Djuren en stor del av upplevelsen

Båthuset, som ”Sunna” kallar det, i likhet med samtliga byggnader på ön, är uppfört i början av 1960-talet.

– Men vi renoverade det alldeles nyligen.

Redan innanför dörren till gillestugan och bastun slås man av en speciell atmosfär som ska sätta tonen för just det här strandhugget. Vågskvalpet från båthuset förstärks av den ekande akustiken i bastuavdelningen, och själva bastulaven är snyggt inpassad i berget som charmigt sticker fram här och där.

Makarna Procopé Ilmonen leder oss vidare mot storstugorna, på vägen tas vi emot av två mycket sociala varelser – abessiniekatter för att precisera.

– De heter Ti och Ra, och de älskar att vara här ute. Men de får inte följa med förrän fåglarna har häckat färdigt, säger Susanne Procopé Ilmonen.

Djur i allmänhet har en stor roll på Koklubb. Svalornas bon i båthuset skulle skyddas under renoveringen – kosta vad det kosta ville. Och under den mäktiga altanen häckar ett stort antal storskrakar varje vår. En bit bort sitter också en semitam fiskmås i ensam majestät. Den får dagligen sig en bit gratismat av stugfolket. Dessutom sticker en och annan säl upp sina huvuden utanför kobbarna med jämna mellanrum.

– Men ormar är jag kanske inte jätteförtjust i, säger Susanne Procopé Ilmonen.

Invid båthuset står två stycken kubikmeterstora säckar, fyllda till brädden av fin sand.

– Jag tänkte skapa en sandbotten inne i båthuset, då kan man stå under tak och skölja av sig efter bastun, säger Klaus Ilmonen i förbifarten.

Strandhuggskopplingen

Efter husesynen har det blivit dags för en pratstund och det där omtalade kaffet – en av det godare kopparna espresso som någonsin har sett dagens ljus på Åland. Till kaffet bjuds det som sagt på Koklubbskaka – en söt historia bestående av sockerkaka med smak av fläderblom, hela härligheten toppas sedan med mandelmassa.

– Öarna häromkring har sin egen kaka, och ibland bjuder vi över varandra på kaffe med eget dopp, säger Susanne Procopé Ilmonen.

Hur ofta tar ni er hit?

– Jag kommer helst hit så tidigt som möjligt på våren och bara är bland alla fåglar, säger ”Sunna”.

– Men jag har, sedan några år tillbaka, följt en regel att inte komma förrän i maj. Det är för kallt och fuktigt för mig under den tidiga våren, säger Klaus Ilmonen.

Den sterila holmen sätter sin prägel på allt som sker här. Just den här dagen råder det bara en lätt bris, men när det stormar och vågorna bryter precis i strandkanten, når vattendropparna ända upp till storstugans väl tilltagna fönster.

– Då sitter jag ofta och bara tittar på havet, det är en så fin känsla att vara helt i vädrets våld, säger ”Sunna” med något drömlikt i blicken.

Paret Procopé Ilmonen köpte Koklubb år 2001. Men hon är uppvuxen alldeles här intill, på Grännskär, Börkö.

– Så jag känner ju alla som finns här i närheten,

Den åländska författaren Georg Kåhre, som passande nog skrev novellsamlingen ”Strandhugg” år 1933, hade också ett sommarställe ett stenkast från Koklubb, på Altarskär.

– Han brukade ofta fråga min mormor om hon vet varför han är så lycklig. Jo, för att vi ser Lågskär härifrån, svarade han på sin egen fråga. Och vi som ser Lågskär kan förstå vad han menade.

Det finns också flera kopplingar mellan makarna och Georg Kåhre.

– Vi bor faktiskt i hans gamla hus, säger Klaus Ilmonen.

Den kusliga ön

Som liten flicka passerade ”Sunna” ofta Koklubb och tittade storögt på holmen och byggnaderna.

– Då upplevde jag ön och husen som ganska kusliga, men när jag väl besökte stället inför köpet svängde allt. Då såg jag skönheten och den vackra utsikten.

I vilket skede av livet träffades ni, och hur gick det till?

– Vi träffades 1995, på en fest på åländska studentföreningen i Helsingfors. Vi kände varandra sedan tidigare och började samtala, och på den resan befinner vi oss fortfarande.

Ni har ju bägge relativt ansvarsfyllda och stressiga jobb – vad händer det i kroppen när ni får komma hit?

– Det är nog rena mannan för själen att få komma hit. Ofta sitter jag och spelar kort med vår son Ossian Procopé, om han kommer med. Annars läser jag och bara njuter av havet och tillvaron, säger ”Sunna”.

Skulle du välja att bo här året om om det var en praktisk möjlighet?

– Nej, det tror jag inte. Jag tycker om att få komma ut på våren, att få tända en brasa mot hösten och att tända levande ljus. Det är nog bytet mellan hemmet och stugan som lockar.

Det finns ström på holmen, det fanns det redan när paret köpte stället. Men i sann stuganda lyser tv:n med sin frånvaro i vardagsrummet.

– Vi var helt utan tv där hemma i mer än tio år, och vi köpte heller ingen förrän Ossians skolkamrater ifrågasatte valet och undrade varför han inte kände till vissa barnprogram, säger Klaus Ilmonen med ett skratt.

Fanns det en tanke bakom valet att leva utan tv?

– Egentligen inte, vi var bara ointresserade av att titta på tv. Det bara blev så.

Samtalet på altanen går vidare, på bergsklacken invid stugan gör sig den halvtama fiskmåsen påmind, som för att meddela att den faktiskt inte har fått sin dagliga dos stelt bröd. Ett gällt ”kii-aa” ekar genom havsluften, sedan lägger den sig och väntar igen.

– Men det är ovanligt lite fåglar i år, jag har sett en enda tobisgrissla hittills. Inte ens storskrakarna som brukar bygga bo här har synts till i år, säger Susanne Procopé Ilmonen.

Kossor på Koklubb

Skärgårdslivet involverar naturligtvis också fiske – åtminstone för att fylla husbehovet.

– Det är ingen riktig sommar om vi inte får fiska lite. Då blir det mest nätfiske, säger ”Sunna”.

– Och då på egna vatten, det är viktigt att poängtera, säger Klaus Ilmonen med ett leende.

Det har blivit dags att få skjuts tillbaka till fasta Åland. Båten ligger förtöjd nere vid den helt nybyggda bryggan, som egentligen påminner mer om en fast träkaj. Ti och Ra gnider sig mot benen på oss i någon sorts avskedsceremoni.

Men innan vi tar oss över de släta klipporna tittar vi in i Klaus Ilmonens ”kontorsstuga”. Den är smakfullt inredd och varje liten pryl är behäftad med ett minne och en historia. På golvet ligger en kohud och en matchande regissörsstol fulländar intrycket.

– Det är lite av ett tema, kohudar passar ju bra på Koklubb.

Vi vinkar av ”Sunna” som blir kvar på stranden, och vem vet, på vägen tillbaka kanske den hungriga måsen äntligen får dagens tilltugg.

– Den brukar åtminstone sitta och vänta vid bryggan när vi har varit in till civilisationen och handlat mat, säger Susanne Procopé Ilmonen och hälsar oss välkomna tillbaka en annan gång.