Lars Ingvar Schützer från Karlstad mönstrade ombord på Itel Odyssey, som Alandia Lynx först döptes till, när hon var mindre än ett år gammal. Lars Ingvar Schützer jobbade vid den här tiden för ett stort japanskt rederi vid namn Sanko Line.
– Jag hade jobbat för dem ett par år när jag 1979 blev förste maskinist på Itel Odyssey, som nästan var ny då. Det var lite av en experimentbåt, de provade en del grejer som i dag finns i alla båtar men som då var nya. Och det som är bra på ritningen kan bli ett helvete för den som ska köra båten.
Lars Ingvar Schützer skulle också snart erfara att det nya maskineriet bjöd på en hel del problem. Huvudmaskinen, en fransk Pielstick PC 4. V12, på 18.000 hästkrafter, måste ofta stannas och repareras under resorna. Pielstick är enligt honom ett namn som får de flesta maskinister att rysa.
Han berättar om ett olycksdrabbat men vackert fartyg.
– Det var mycket krångel med den där båten – massor med besvär. Den var fruktansvärd. Sällan fick vi sova tre hela nätter i rad. Kaptenen var dessutom från Österrike, han var en trevlig gubbe men med en kapten från det österrikiska inlandet kan man ju bli misstänksam, säger han och skrattar.
Hatkärlek
Vevaxeln låg inne i ett vevhus.
– Det var så trångt att du nästan fick vara som en liten orm och slingra dig emellan när du arbetade. Det var varmt och oljigt och besvärligt.
Så på den tiden gillade du inte den här vevaxeln särskilt mycket?
– Nej, jag använde fruktansvärt otrevliga ord om den. Men när du är ung och får tekniska utmaningar är det samtidigt roligt när man får det att fungera. Så jag skulle säga att det mer var en hatkärlek, det blev lite av en kamp om du eller vevaxeln skulle vinna.
Itel Odyssey seglade främst på Persiska viken, Japan och Indonesien.
– Hon hade rimligt djupgående och kunde gå långt in i mindre hamnar och ändå ta en ganska stor last.
När registerdrevet sedan havererade och fartyget skulle till ett varv flyttades Lars Ingvar Schützer efter bara några månader till en annan båt.
Av en slump
Efter att han mönstrade av har han inte hört något om fartyget – fram till för sex månader sedan. Av en händelse råkade han då på en artikel om Alandia Lynx, och insåg att det var hans gamla båt Itel Odyssey. Det ena gav det andra och Lars Ingvar Schützer fick snart även veta att den gamla vevaxeln stod staty i Mariehamn.
– ”Nämen fasen”, tänkte jag. Ska jag få träffa den här vevaxeln igen? Det står ju inte många vevaxlar utställda runt om på jordklotet.
Det tog inte länge innan han bokat en resa till Åland för att återse sin gamla hatkärlek. Han tycker det är fantastiskt att vevaxeln tagits om hand och finns kvar när den största delen av fartyget i dag är ett minne blott.
– Jag blev lite rörd och tårögd över att det bara är vevaxeln och jag kvar. Vi har ju minnen tillsammans – riktigt jobbiga sådana.
Lars Ingvar Schützer säger att han trots allt tyckt om alla fartyg han jobbat på, vissa mer än andra.
– Du lever i båten, blir som en liten del av den. Och med en så här stor maskin på 18.000 hästkrafter – du hör dess obevekliga dån och hur den drar drar fram hundratusen ton olja och stål utan att bli trött.
Söker andra
Med på resan till Åland är Lars Ingvar Schützers kamrat Per Lindén. Båda är aktiva i redaktionskommittén för Värmlands sjöfartsgilles tidning ”Spantrutan”, och i den ska det publiceras en text om Ålandsbesöket.
– Nu vet jag ju att vevaxeln står där, och jag ska absolut åka tillbaka. Kanske kan jag lura med min fru nästa gång, säger Lars Ingvar Schützer.
Han vill gärna ha kontakt med andra som arbetat ombord på tankern.
– Det kan ju hända att det finns någon mer som har varit på båten och vill byta några ord med den här gubben. Jag har också seglat med en del ålänningar på andra båtar – det är duktiga sjömän.
Ålandstidningen förmedlar hans kontaktuppgifter, mejla i så fall annika.kullman@alandstidningen.ax.
