Ålandstidningen har pratat med en pappa till barn i grundskoleåldern. Barnen har autism och är ”hemmasittare”, det vill säga har så kallad problematisk skolfrånvaro.
– Det borde kallas ”hemmakämpare” egentligen. För de kämpar stenhårt för att passa in i en alldeles fyrkantig mall som utformats av neurotypiska personer med utifrånperspektiv på NPF, säger han.
Han tycker att förutsättningarna för dessa barn, och deras familjer, på flera sätt är sämre på Åland än i exempelvis Sverige.
– Skolsystemet beaktar inte NPF-barn, och det saknas förståelse eller inifrån perspektiv. Man måste ta det långsamt med dem. Man kan inte stressa autistiska barn eller ha för höga krav. Utgå i stället från det som fungerar för individen.
Barn- och ungdomspsykiatrin och Kommunernas socialtjänst (KST) saknar inifrånperspektiv i många fall, tycker han. Ett och annat guldkorn finns, dock inom andra avdelningar än barnskyddet.
– Föräldrar till barn med NPF blir ofta själva utbrända. Skolorna gör de orosanmälningar till KST:s barnskydd, i stället för att utreda vilka moment eller delar i skolmiljön som sätter käppar i hjulet för barnet.
Behövs en skolinspektion
Han listar fyra saker som behöver förändras på Åland för att förbättra situationen. Det viktigaste skulle vara att skapa en så kallad resursskola eftersom det i många fall är skolmiljön som är problemet.
– Det var i skolan allting hände för vår del. På morgnarna drog barnen sig mer och mer. De blev arga när de skulle till skolan, frågade om de inte var sjuka, fick sömnsvårigheter med mera. Man märkte att det var något med skolan som skavde.
– Många med NPF blir också mobbade. Det skulle kunna förebyggas i och med en resursskola. Den skulle samtidigt bli en avlastning för lärarna, som nu inte kan göra det de behöver. Men då behöver vi hitta den kompetens som krävs och människor som har förståelse och som vill jobba för att barnen ska få lyckas.
För det andra behövs en skolinspektion på Åland, anser han.
– Nu finns det ingen instans att anmäla saker till, förutom utbildningsbyrån vid landskapsregeringen eller Justitieombudsmannen. Det har många testat, men det händer ingenting.
Stödet försvinner
De tredje åtgärden borde vara att skapa en ny sektor inom KST för NPF-barn.
– Nu hamnar man inom barnskyddet, där man kör mycket med maktmedel som omhändertagande eller utredningshem i Sverige eller Finland. Men barn med NPF behöver trygghet och hemmet är trygghet.
För det fjärde behöver skolsystemet uppdateras, anser han.
– Så länge som skolgången sker i en specialklass får man en individuell plan, ett så kallat mångprofessionellt stöd. Det försvinner när man blir hemmasittare. Det blir ett moment 22, du placeras i undervisning i särskilda situationer vilket innebär att du inte har rätt till anpassningar. Men många gånger är det vad som behövs.
Enligt föräldern har samhället mycket att förlora på att den här gruppen barn inte får tillräckligt med utbildning. Till exempel riskerar man att gå minste om arbetskraft samtidigt som kriminaliteten kan öka.
– Det är nu man behöver fixa detta, så att det fungerar för barnen i framtiden. Politikerna prioriterar fel när de pratar om någon tunnel och båt. Klimatet, visst. Men de här barnen vill bara må bra.
