Olof Ehrenkrona var under flera årtionden en av svenska Moderaternas toppnamn. Under de åtta åren under regeringen Fredrik Reinfeldt var han en av utrikesminister Carl Bildts närmsta medarbetare. Få personer på Åland har bättre förutsättningar att analysera världspolitiken.
När vi sätter oss för ett samtal om världspolitikens utveckling har den amerikanske presidenten Donald Trumps chefsstrateg Steve Bannon just kritiserat presidentens Nordkorea-politik och sagt sig vilja rensa ut en lång rad anställda i Vita huset.
Vi talar länge om hur det är kaos i Vita huset, om att alla verkar lurpassa på alla och spelar spel för att nå makten.
Redan en dag senare meddelas det från Washington att det spelet fått sitt nästa offer. Steve Bannon själv lämnar sin post med omedelbar verkar. Han återvänder nu till sin tidigare post som chef för den högerpopulistiska sajten Breitbart.
Hur påverkar det Trumps Vita hus?
– Steve Bannon har ju försett Trump med övertygelse om att han gör rätt. Sedan har Bannon sett till att behålla Trumps grundläggande politik och hans initiativ från valrörelsen.
I vårt första samtal, innan Bannon fick gå, gör Olof Ehrenkrona jämförelsen mellan Bannon och Trump politiskt.
– Trump har ingen ideologisk kompass, han går bara på sina omedelbara känslor och på det som gör att han får jubel på massmötena. Den ideologiska kompassen finns hos Bannon. Då ska man ha klart för sig att Bannons konservatism är en högerkollektivism. Det är därför de här grupperna går så bra ihop med den extrema vänstern. Den politiska skalan går runt i en cirkel. Det som förenar de extrema kolektivisterna är den totala bristen på respekt för individuella fri- och rättigheter och viljan att söka politiska lösningar på alla samhällsproblem. Det är en totalt politiserad världsbild som Bannon har.
Generationsfråga
Olof Ehrenkrona ser dagens politiska utveckling som en generationsfråga.
– Vi lever i slutet av en cykel som låtit politiken formas av principerna bakom FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och på erfarenheten av de två brutala kollektivistiska rörelserna i 1900-talets Europa, nazismen och kommunismen. Efter 1945 har det handlat om en frigörelse från de rörelserna, en frigörelse som kulminerade 1989 och under det efterföljande årtiondet med Sovjetimperiets sammanbrott och EU:s utvidgning.
Så på en generation har vi glömt allting?
– Ja det ser onekligen ut så. Men det är i så fall inte första gången. Man kan ju se att 1914 var lite av ett märkesår med kollektivistiska manifestationer som tvingades fram av krigsutbrottet. Den trenden kulminerade sedan på 30-talet.
Oligarker har fått makt
Han ser också att politikens grund har förändrats. Globaliseringen har gjort att oligarker, inte bara ryska, fått tillträde till de politiska kommandohöjderna och har därigenom fått en alltför stor makt att styra politiken.
– Det är ingen tvekan om att det är ett fåtal mycket rika personer som har skaffat sig en stark access till det politiska ledarskapet i USA. Mercers är ett exempel men man ska heller inte bortse från Rupert Murdochs (mediemagnaten, reds anm.) roll när det gäller att påverka medieklimatet som jag tror är en huvudförklaring till Brexit. Nu tycker Murdoch att det har gått lite långt så nu vill han sparka ut Bannon, det kunde han ju tänkt på tidigare.
Har oligarkerna någon ideologisk kompass?
– Absolut. De har mycket pengar och vill göra något av dem på ett sätt som de tror är bra för samhället. Problemet är att det vi riskerar att få politiska ledare med en väldigt osofistikerad och obalanserad samhällssyn. Det ser vi tydligt både i Storbritannien och USA.
Historisk förtroendekris
Under våren genomförde Pew research Center, som gör opinionsmätningar, en undersökning i 32 länder världen över. I två tredjedelar av länderna uppgav de svarande att de hade större förtroende för den ryske presidenten Vladimir Putin än hans amerikanske motsvarighet.
– Det är historiskt. Jag vet inte hur det såg ut när det var som värst för Bush, men visst. Det är för att vi varje dag ser nya egendomligheter i det amerikanska ledarskapet. Det är dysfunktionellt i en utsträckning vi inte har sett förut.
Vad gör det här för världspolitiken, när folk tycker att Putin är mer pålitlig än Trump?
– Så är det ju naturligtvis inte. Vi har ju en situation där vi samtidigt i Kreml, i Ankara, i Manilla, i Kairo, i Damaskus, i Caracas, i Kina och i Nordkorea har fått en krets ledare som är auktoritära och hänsynslösa. Och som inte ger ett vitten för den internationella världsordningen. Det är en enorm förändring jämfört med hur det var för 20 år sedan, till det sämre. Det vi ser hos de här ledarna att de inte har förmåga att dela makt och att de har ingen respekt för institutioner som de uppfattar inkräktar på deras makt. Ju fler av de här ledarna som uppträder tillsammans desto farligare blir det. I Washington pågår just nu en maktkamp mellan de institutionella maktcentra som delar på den federala makten.
– I och med att den exekutiva makten USA just nu går åt fel håll riskerar balansen i den globala ordningen på ett väldigt avgörande sätt. Kan man inte lita på att USA står upp för frihet och demokrati i världen är det djupt problematiskt.
Inget hot mot Åland
Hur påverkar den här skiftningen i världspolitiken och säkerhetsläget Åland?
– Ålands säkerhet är främst en funktion av Finlands säkerhetspolitiska utmaningar, hur de hanteras i Helsingfors. I andra hand påverkas Åland av vad som allmänt sett händer i Östersjöområdet. Det finns ju ingenting i situationen i dag som gör att Åland säkerhetspolitiska situation skulle vara i fara. Men i en världspolitiskt osäker miljö, där ledarna tillämpar oförutsägbarheten som princip så är vi alla utsatta och måste se om vårt hus.
– Det handlar om dels politiska allianser men också om att bygga upp ett eget fungerande försvar som klarar av att hantera de risker som finns. Då är det ju viktigt att Finlands har kapacitet att försvara Ålands integritet och folkrättsliga ställning. Och att Finland har en stark politisk uppbackning från sina grannar i det. Och så är det ju. Samarbetet mellan Finland och Sverige inom säkerhetspolitiken är närmare än den varit någonsin skulle jag säga. Det är bra ju för Åland.
Olof Ehrenkrona pekar också på Europeiska unionens roll.
– Det är otroligt viktigt att EU och Europa som helhet slår vakt om den europeiska säkerhetsordningen. Det vill säga med Helsingforsavtalet i botten och Parisstadgan. Och att vi aldrig viker en tum från de små staternas rätt att ha oinskränkt suveränitet över sina säkerhetspolitiska vägvaloch över sina territorier. Det vill inte Ryssland, som vill ha en ordning baserad på intressesfärer.Här har vi en fundamental intressemotsättning mellan regimen som den ser ut i Kreml i dag och EU.
Olof Ehrenkrona talar om att maktbalansen har förskjutits i världen. Frågan är vem som tjänar mest på det.
När presidentskapet och Vita Huset skakas av den ena skandalen efter den andra – vad tycker Putin?
– Han tycker nog att det är rätt bekvämt. Trycket lättar, media ägnar sig åt USA och terrorn i Europa. USA:s exekutiva makt är vingklippt och utan strategi.
– När USA förtvinar som modell stärker det såväl Kreml som Peking.
Auktoritära stater
Det största hotet ser Olof Ehrenkrona i tendensen att flera stater har blivit mer auktoritära på demokratins och frihetens bekostnad. Avslutningsfrågan då blir självklar: hur motverkar vi en sådan utveckling?
– Dels måste man se till att de som utövar den exekutiva makten gör det på ett ansvarsfullt, hederligt och ickekorrupt sätt. Det är jätteviktigt. Man måste värna institutionernas integritet, det är helt fundamentalt.
– Sedan måste man också ta diskussionen om de fundamentala frågorna. Då duger det inte att säga att jag tycker illa om dig för att du är på ett visst sätt eller stämplas eller etiketteras på ett visst sätt. Man måste föra en seriös diskussion om de här politiska programmen. Vad är det som karakteriserar ett fritt samhälle och en fungerande demokrati. Var går de röda linjerna. Och hur ska de gemensamma spelreglerna för maktdelning och maktutövning se ut. Det är sådana frågor varje generation måste diskutera och ta till sig erfarenheterna från tidigare generationer, deras missgrepp och framgångar.
Jonas Bladh