Uno Jansson är född och uppvuxen i Raumo där hans pappa, Julius Jansson, arbetade som lots. Föräldrarna var ursprungligen från Kökar. Som svensktalande familj i en finskspråkig miljö var det inte alltid så lätt.

– Det var inte mycket liv i Raumo. Jag gick i finsk skola där, säger Uno.

När hans pappa fick en ögonsjukdom kunde han inte arbeta som lots längre utan fick jobb som fyrvaktare på Lågskär. Dit flyttade hela familjen och delade lägenhetshus med tre andra fyrvaktarfamiljer. Uno, som var tio år då, tyckte det var skönt att flytta och trivdes mycket bättre på Lågskär. Tillsammans med de andra barnen fick han fiska, jaga sjöfågel och samla sjöfågelägg.

– Vi fiskade mycket flundror och till julen var det viktigt att fånga gädda.

Fyra år senare flyttade familjen till Norrby i Lemland där Uno gick storskolans sista klass och konfirmerades.

Krigsveteran

Redan som liten drömde Uno om att jobba på segelfartyg. Att arbeta på en bondgård fanns inte på kartan så det blev ett helt yrkesliv som sjöman. Som 15-åring åkte han ut på sin första resa som jungman ombord på lastfartyget Tauri. Färden gick till staden Gravesend utanför London med pappersmassa som last.

Så kom andra världskriget och Finland var allierat med Tyskland som var i krig med Ryssland. Under åren 1940-1941 arbetade Uno som lättmatros på lastbåten Agnes och körde last från olika hamnar i Finland. Han hade inget annat val än att jobba på lastfartygen om han inte ville söka jobb hos någon bonde.

– När vi fraktade last till Hamburg kunde vi inte lossa då hamnen var sönderbombad, så vi fick åka längre in längs med floden.

Den 24 oktober 1941 anfölls Agnes av ett ryskt bombplan. Det sköt med kulspruta på fartyget och på dem som var på däck.

– Min vän Kalle Palm fick en kula i magen.Vi förde honom till sjukhuset men han dog på vägen dit.

Året därpå, när Uno hade slutat jobba på Agnes, träffades hon av en mina.

Fartyget Wikla var det sista fartyget Uno arbetade på under kriget. Efter hans sista resa ombord 1944 tog tyskarna över fartyget och besättningen internerades.

Träffade kärleken

Det var under en lördag kväll med dans på Hammarbo som Uno träffade sin blivande hustru Solveig. Hon åkte dit med sin kompis Sylvi och när de klev ut ur bilen satt Uno där. Då ändrades planerna för kvällen och Uno följde med Solveig, Sylvi och Ragnar hem till Solveig i Kattnäs. Det slutade med att Uno sov över och sedan började de brevväxla med varandra.

– Jag fick en så fin present av Uno, en burk med kakao av lyxvariant, säger Solveig.

1954 gifte de sig i Lemlands prästgård och så småningom bildade de familj. Då Uno var på sjön under långa perioder fick Solveig ensam sköta om barnen.

– En gång kom han hem efter en resa till England med en svart klänning till mig. Det var den bästa klänningen jag någonsin haft, den satt precis, säger Solveig med ett stort leende på läpparna.

Sysselsatt pensionär

1977 gick Uno i land för sista gången då han blev förtidspensionerad på grund av försämrad hörsel. Direkt efter det köpte han en snipa från Pargas som han inredde i trä. Sedan har vardagarna flutit på med olika projekt. Bland annat har han byggt en modell av Lågskärs fyr som står hemma i trädgården i Godby och tillsammans med Solveig har han pysslat på hemma och hållit huset och trädgården i skick.

Fram till hösten 2022 var Uno mycket aktiv och promenerade varje dag och gymnastiserade. I oktober insjuknade han dessvärre i lunginflammation och sedan dess har han inte samma ork som tidigare. Trots det är han pigg och glad för sin ålder och tillbringar dagarna hemma där han umgås med Solveig, ser på teve och läser tidningen. Till hjälp har han en förstoringsapparat som underlättar läsningen och förstorar varje enskilt ord. Hemvården kommer emellanåt och dottern Eivor är där nästan varje dag och hjälper till. Han får även hjälp av dottern Elisabeth, som bor i Enköping, minst en gång i månaden. Nu väntar kalas med de närmaste.

Hur känns det att fylla 100 år?

– Det är ännu långt dit, säger Uno och skrattar.