Kim Lindholm gick i folkskola och mellanskola innan han sökte sig till gymnasiet i Helsingfors. Efter ett år i gymnasiet valde han att hoppa av.

– Jag började i stället jobba som sjukhusbiträde på Eira sjukhus. Där diskade jag och hjälpte till med allt möjligt.

Som 17-åring sökte han sig frivilligt till armén och flottan men han var för ung.

– När jag var 18 år kom jag till Dragsvik. Jag gjorde först grundutbildning men jag ville jobba utbilda mig till sanitär. (Sanitärer lär sig sköta om sårade och skadade, reds.anm).

Kim Lindholm hade bra poäng från sanitärutbildningen och ville till reservofficersskolan men för att komma in där skulle man vara läkare.

– I stället började jag vid officershögskolan i Hennala för att specialutbilda mig. Efter det kom jag tillbaka till Dragsvik där jag hade hand om första hjälp- och medicutbildningen.

Sedan valde han att söka in till sjöbevakningsskolan och blev efter det stationerad vid sjöbevakningsstationen i Porkala.

– Jag kände efter ett tag att det var vårdare jag var i grunden och valde att börja studera vid Sjukvårdsinstitutet i Helsingfors. Det sista året av mina studier sommarjobbade jag på kirurgiska avdelningen på Ålands centralsjukhus.

Efter avslutade studier valde Kim Lindholm att bosätta sig på Åland.

– Jag har bott här sedan dess förutom några år som jag jobbat i Norge.

Pojkdrömmen blev sann

Eftersom Kim Lindholm närt en dröm om att bli FN-soldat sedan han var liten fick han möjlighet att åka ut som medic efter en specialutbildning vid Niinisalos garnison.

– Först blev jag uttagen att åka till Makedonien men det ändrades sedan så jag fick åka till Libanon. Jag tackade ja och åkte som fredsbevarare. När jag inte var i tjänst som medic för lokalbefolkningen så arbetade jag som observatör.

Hur var det att jobba där?

– Jag tänkte inte så mycket på det. Jag kände inget obehag eller så. Vi åkte ut med pansarfordon för att hjälpa lokalbefolkningen när något hänt. Eftersom vi åkte under FN-flagg kändes det ganska tryggt. Jag skulle kunna tänka mig att åka igen men då till ett militärsjukhus.

Efter ett år var Kim Lindholm tillbaka på Åland och under ett helikopteruppdrag 1994 träffade han sin blivande fru.

– Vi åkte båda i helikoptern, säger han och skrattar.

Sedan dess har han arbetat på olika avdelningar på sjukhuset. Först var han på intensiven sedan akuten där han jobbade i tio år.

– Efter det valde jag att specialutbilda mig inom anestesi vid Karolinska institutet. Jag har nu jobbat 16 år som anestesisjukskötare och jag trivs bra.

Kim Lindholm tycker att Åland har en hög kvalitet på vården.

– Om jag jämför med de sjukhus jag jobbat på i Norge så finns det mycket bra kunskap här. Där skickade man oftast patienterna vidare till större sjukhus.

Laga mat och städa

På fritiden går Kim Lindholm på gym ett par dagar i veckan och han cyklar 20 kilometer flera gånger i veckan.

– Det är bra för hjärtat. Man måste hålla i gång. Eftersom jag varken bygger eller gör något annat så hjälper jag gärna till med städning och matlagning hemma, säger han.

Vad lagar du för mat?

– Helt vanlig husmanskost. Jag lagar inte förrätt eller efterrätt jag håller mig till huvudrätten.

Vad är din favoriträtt?

– Panerade abborrfiléer med potatismos.

Vad har du för planer för framtiden?

– Jag tänkte att jag skulle gå ner i arbetstid när jag fyller 61. Att fortsätta ta hand om familjen. Vi har fortfarande en tonåring hemma så jag försöker hjälpa till så gott jag kan. Sedan trivs jag med mitt arbete. Mest intressant tycker jag att det är att jobba med trauman som kräver mycket vård. Där får jag använda all min kunskap. Att sedan få ett tack efteråt är en fin belöning, säger han.