André och hans bror växte upp i Göteborg.
–Jag hade en vanlig barndom. Jag gjorde flickiga saker, hade flätor och lekte med dockor. Fast jag brukade alltid klippa deras hår kort, berättar André för publiken på stadsbiblioteket i Mariehamn.
Berättelsen om hans liv som transsexuell inleder Pridefestivalens program denna torsdag. Utgångspunkten är fotoboken ”An ordinary boy” där fotografen Ciprian Gorga och journalisten Kristin Helgesson under fyra år följde hans liv, före och efter de könskorrigerande operationerna.
André var fem sex år gammal när han började känna i kroppen att något inte stämde.
–Fast då var jag för liten för att kunna sätta ord på det.
I skolan ökade känslan och han frystes ut av sina klasskamrater som vägrade att sitta bredvid den konstiga tjejen i matsalen.
–Det sa att det jag hade smittade och var äckligt. Jag var mycket ensam. I tonåren ville jag försvinna. Jag slutade äta för att dämpa ångesten och hejda brösten från att växa och stoppa mensen. Och det fungerade.
Hatade sina bröst
Han hatade sin kropp. Klädde sig i bylsiga döljande kläder.
–Jag tyckte brösten var äckliga. De var främmande och tillhörde inte mig. Jag lät ingen röra vid mig för jag var rädd att någon skulle känna min flickkropp. Jag lindade in brösten med gaslinda så hårt att revbenen och magsäcken trycktes in så att det inte gick att äta.
Första gången han pratade med sina föräldrar om hur han kände, var han elva tolv år.
–Jag skrev ett brev till dem om att jag gillar tjejer. Så gav jag dem brevet just när de skulle åka på jobbet för att få ett par timmar innan vi pratade. Men var ju inget problem för dem. De sa att de älskade mig som jag var.
Andra gången han kom ut inför föräldrarna var när han berättade om beslutet göra en könskorrigering. Återigen bemötte de honom med kärlek och förståelse.
–De sa att de inte blev speciellt förvånade. Att det där löser vi tillsammans. Men sedan när det sjunkit in hos dem, reagerade de olika.
Pappa gick hem och läste allt han kom över om transsexualitet, medan mamma började oroa sig.
–Hon hade det jobbigt och behövde också någon att tala med om sina känslor.
André hade i ett par år fått stöd och hjälp från Lundströmmottagningen för transsexuella. Dit gick nu hans mamma och pratade med en kurator som hjälpte hennes hantera sina känslor.
–Mamma sörjde den dotter hon höll på att förlora, men gladdes åt att få en son istället.
Hon bad honom dock att aldrig glömma vem han var när han började sitt liv.
–Så jag skaffade en tatuering som dels består av datumet då jag tog min första testosteronspruta, dels symbolen från det barnhem jag en gång adopterade från.
Krävs en diagnos
Inför könskorrigeringen genomgick André en omfattande utredningen av vården. Transsexualitet räknas som en psykiatrisk sjukdom. För att få vård, alltså en könskorrigerande operation, krävs en diagnos. Det tar i genomsnitt fyra år att bli godkänd och slutligen opererad.
Det var samtal med psykologer och kuratorer för att få inleda hormonbehandlingen. De måste säkerställa att han var säker på sin sak och förstod vad han gjorde.
En del test var så dumma att de kändes direkt kränkande, säger han
– Jag fick titta på abstrakta färgfläckar och svara på vilka tankar de väckte. Att säga att en röd färgplutt påminde om blod och krig, det var manligt, medan att svara romantik och kärlek var kvinnligt.
Tack vare hormonerna kom han i målbrottet när han var 22 år.
–Det var inte alldeles enkelt. Jag gick hos en logoped för att lära mig hantera rösten. Samtidigt betydde min nya röst att jag vågade börja använda den istället för att sitta tyst.
Testosteronbehandlingen gjorde även att hans muskelmassa snabbt ökade. Plötsligt kunde han utan ansträngning öka vikterna med 30 kilo på gymmet. Det var en befriande kroppslig upplevelse.
Han hade alltid tränat mycket, spelat fotboll och hockey i ungdomen, tills det i båda fallen blev problem med omgivningens oförstående. Han berättar om hur den manlige hockeytränaren för tjejlaget förbjöd honom, medan han då fortfarande var tjej, att ta med sin flickvän in i omklädningsrummet.
–Hon var lesbisk och det skulle vara jobbigt för de andra tjejerna som bytte om, sa han. Fast att han själv stod där i omklädningsrummet funderade han inte över.
The real life
André vägrade ge sig och skickade brev till både svenska fotbollsförbundet och svenska ishockeyförbundet, med frågan om hur de tycker att man ska behandla transsexuella idrottare.
–Det var för fyra år sedan. Jag har fortfarande inte fått något svar.
I processen att korrigera sitt kön ingår att leva ”the real life”, en tid före. De betyder att leva som det kön man är på väg mot. I Andrés fall blev det till exempel problem med i vilket omklädningsrum han var välkommen. Tjejerna kastade ut honom för att han såg ut som en man, och hos männen var inte välkommen eftersom han hade bröst.
–I simhallen fick jag inte använda T-shirt för att dölja brösten. Det var ohygieniskt sa de. Och när jag svarade att jag var transsexuell och ville dölja brösten vågade de inte diskutera vidare. Det slutade med att jag fick bada i våtdräkt.
Han fick en penisliknande protes att kissa genom.
–Jag ville kunna hänga med polarna till slottsskogen och stå kissa mot ett träd som alla andra. Dessutom var det viktigt att det skulle kännas som om jag hade en penis om någon råka komma åt mig.
Oförstående
Från omgivningen fick han alla typer av bemötande. På det äldreboende där han arbetade var det några boende som anklagade honom för att ha visat snoppen för dem.
– Anklagelsen, som avdelningsföreståndaren tog upp med mig, var dubbelt jobbig eftersom jag ju faktiskt inte hade någon penis då.
Men det var på jobbet han träffade och blev tillsammans med Clary.
–Det var så skönt att hitta ett fast relation. Innan dess hade jag flutit runt och bara haft korta förhållanden. Till viss del beroende på att jag inte var bekväm med mig själv.
I dag är de gifta och nyss fått sitt första barn.
Petter Lobråten