När min familj åker bil längre sträckor hamnar förr eller senare i situationen våra gamla Eurovisionsgodbitar på spellistan.
När barnen var små väntade vi ivrigt att dubbel-cd:n med först alla Mellolåtar och sedan alla ESC-låtar skulle släppas. Skivorna spelades i bilens cd-spelare till lust och leda. Och hemma i köket.
Det var några intensiva år på 2000-talet när vi kunde alla låtar. Vissa av oss kunde till och med årtalet och spåret på skivan utantill. Vi lärde oss utländska låtar fonetiskt. ”Ajde krotchi, krotschi mi magotchi. Miksi menit, sabbalassahotchi”, sjöng Montenegro.
Nyligen fick jag friska upp mitt minne när vi gick igenom favoriterna ännu en gång. De första som jag tänker på är ”Molitva” som Serbien vann med (årtal kommer jag aldrig ihåg), Schweiz storverk ”Vampires are alive” och förstås Lordis ”Hard Rock Halleluja”.
Men jag har flera favoriter. Vitrysslands ”Work your magic”, Israels ”Push the Button” (jag säger ingenting så har jag ingenting sagt), Turkiets ”Shake it up shekerim” samt Greklands ”Yassou Maria” är några som jag gärna spelar gång på gång. De svenska låtarna är självklara favoriter, liksom flera av de finska.
Numera orkar jag inte engagera mig i låtarna som tävlar. Barnen är vuxna och kan sköta sin egen ESC-bevakning om de vill.
I år råkade jag befinna mig i Newcastle när tävlingen inföll och ville gärna lyssna på Storbritanniens programledare Graham Norton.
Det jag kunde konstatera, förutom det självklara med hänvisning till världsläget, är att vackra unga män med mäktiga ballader som var populärt under 2000-talet har bytts ut mot långhåriga halvnakna vackra kvinnor. Även den trenden har synts tidigare, men i år var det iögonfallande.
Och så Finland. Om man inte kan skapa en bra låt ska man åtminstone skapa en minnesvärd show.