Turerna kring Lilla holmens alla delar – nu senast paviljongen – har väl knappast någon missat. Nu tycks arbetet vara på halt i väntan på finansiering och tydliga beslut om vad som ska byggas, restaureras eller rivas. Restaurering tycks vara det hetaste spåret sedan Anders Wiklöf lovat stadsmiljönämndens ordförande Barbro Sundback (S) att han ska stå för fiolerna. Problematiken kring detta har kollegan Sandra Widing berört på denna sidan tidigare, så vi lämnar det därhän.
Men turerna kring Lilla holmen visar på ett påtagligt problem i staden – bristen på planering som har ett tydligt mandat och som håller. Sådana beslut – speciellt när de rör känslomässigt viktiga områden för allmänheten, som Lilla holmen – bör fattas på grunder som är solida och förankrade hos fler än en majoritet i en nämnd eller ett fullmäktige.
Diskussionerna kring Lilla holmen har pågått länge, men den folkliga förankringen har varit svag.
Mariehamns stad gläds för tillfället över titeln som ”Årets stadskärna i Finland”, och det ska man göra. Men den framgången får inte innebära att man sänker garden när det gäller att utveckla, framför allt, de viktigaste delarna av staden.
Vid sidan av Lilla holmen är projektet Rönnbergs torg ett av de viktigaste för hur staden kommer att uppfattas av både invånare och besökare. Markområdena mellan de gigantiska i vitt teglade kolossbyggnaderna längs Strandgatans östra sida och Slemmern är stadens framsida och i sanning dess mest värdefulla yta. Här finns vattenkontakten, historien och mycket av det som gör Åland till Åland.
Men dessvärre är staden på väg att göra det städer ofta gör – tänker inom boxen och bygger så som har byggts tidigare. I fallet med Rönnbergs torg innebär det att man bygger där ytan finns i dag, och bygger samtidigt fast staden på samma sätt som den varit tidigare utan att försöka hitta bättre lösningar.
Det har i omgångar, senast för ett par år sedan av dåvarande fullmäktigeledamoten Leif Holländer (Ob), först fram idéer om att Österleden borde läggas i en tunnel för att möjliggöra byggande på stadens allra mest eftertraktade mark.
Idén i sig är både bra och omöjlig. Bra, för att stadens framsida borde exploateras och lyftas fram mycket tydligare än i dag. Omöjlig, för att projektet med all sannolikhet inte skulle kunna tas i land ekonomiskt.
Grundtanken – att flytta Österleden – är dock varken omöjlig eller orimlig. Tunnelentusiasten Hans Mikael Holmström föreslog för några veckor sedan att Österleden kunde flyttas några tiotal meter västerut för att ge plats åt en helt ny stadsdel vid Slemmerns strand. På så sätt, skrev Holmström, skulle vägen byggas på den gamla soptippen medan husen skulle byggas på solidare grund.
Men framför allt skulle staden värna den strandnära marken för människor och kunna bygga en ny stadsdel nära vatten och däri också inkorporera historien med Sjökvarteret.
En alldeles lysande idé. Inte gratis, förstås, men av allt att döma både billigare och mer genomförbart än tunnelalternativet.
Den här typen av tankar, som Holmström får ge modell för i den här ledaren, finns i samhället – men kommer alldeles för sällan fram tillräckligt för att de ska bli en del av den politiska diskussionen.
Ibland kan någon enstaka åsikt stoppa upp planer, som med Lilla holmen, men vårt samhälle är alldeles för dåligt på att engagera ”vanliga människor” i idé- och visionsarbetet med hur framtidens Mariehamn eller Åland ska byggas.
Visst, det hävdas ibland lite slentrianmässigt att dokument har en bred folklig förankring, men i verkligheten är det mycket sällan så.
Mariehamn borde inse värdet av Lilla holmen, Rönnbergs torg och hela Slemmernområdet och göra allt i stadens makt för att engagera alla stadens invånare i en idétävling om vad som kan göras.
Det har presenterats storslagna idéer för området tidigare, men vi är i dag lika långt från att se dem förverkligade som vi var då.
Engagera folket och nå resultat.
