Det fortsätter blåsa starka högervindar i Europa. Under de senaste åren har högerpartiet i en lång rad länder varit på framfart, och det väntas bli tydligt ännu en gång när EU-parlamentet går till val om två månader.
EU-kritiska partier ser ut att vara med i toppen av listorna i 18 länder, däribland Finland och Sverige. Prognosen bland analytiker är att nästan hälften av platserna i EU-parlamentet efter valet kommer att innehas av ledamöter utanför de tre stora mittengrupperna.
Utfallet i prognoserna beskrivs som en skarp högersväng för EU-parlamentet.
Den är både naturlig och nödvändig.
Inte nödvändigtvis för att denna högerfalang kommer farande med en massa genialiska åsikter, utan för att den återställer en del av den obalans som tidigare funnits.
Sedan Finlands EU-inträde 1995 har unionens överstatlighet bara ökat. Makten att påverka själva har blivit mindre och klyftan mellan beslutsfattarna i EU och medlemsländernas befolkningar större.
Det handlar om allt från förbud mot försäljning av förbränningsmotorer och krav på skiftesarbetares dygnsvila till fiskekvoter, byggnaders energiprestanda och vilka träd som skogsbrukare får eller inte får hugga ner.
Många gånger är det ambitiösa och till och med orealistiska mål kring miljön och klimatet som ställer till det och leder till ökade kostnader för vanliga människor, och när vardagen upplevs som sämre och känslan av att kunna påverka bara blir mindre är det inte särskilt konstigt att väljarna reagerar.
Frågan om miljön och klimatet lär vara en av de frågor som påverkas mest av utfallet i EU-parlamentsvalet i juni, och det finns faktiskt anledning att stanna upp och fundera kring vad som är realistiskt och vad medborgarna går med på.
Det är till exempel svårt att motivera varför en ålänning kanske kan komma att behöva renovera sitt 70-tals hus för flera tiotusentals euro för att nå upp till nya krav på energieffektivitet. Och är det realistiskt att tro på en helt elektrifierad bilpark 2035 när vi redan i dag har brist på el?
För Finland blir det också särskilt märkligt att förhålla sig till sådana mål. Det hjälper inte ens om vi alla flyttar ut i skogen och börjar leva på bär, vi gör ändå ingen skillnad för de globala klimatförändringarna.
Skillnaden görs i länder som Kina och Indien. Prova ringa dit med samma förslag.
Med det sagt ska förstås inte arbetet med den gröna omställningen upphöra. Det måste fortsätta, men med lite mera realism och förnuft. Att försöka uppnå ambitiösa klimatmål är lovvärt, men det måste balanseras med förståelse för de praktiska konsekvenserna och hur medborgarna påverkas.
Samtidigt måste den ökade detaljstyrningen inom hela unionen bromsas. Oavsett om det handlar om vårjakt på Åland eller vem som får sitta i en bolagsstyrelse.
Unionen behövs för de stora frågorna, framför allt den inre marknaden, och då tjänar ingen på att misstroendet mot samarbetet växer. Särskilt inte när det är på grund av petande i lokala angelägenheter och orealistiska klimatmål.
Kevin Eriksson
@ALLMÄNNA/Byline_Namn:
