Andy Horner arrangerade en av sina många fotografiska expeditioner. Denna gång gick resan till Kuusamo med kungsörnen och snöbeklädda granar på Riisitunturi som dragplåster. Med på resan hade redan två personer från Axxells Naturfotolinje anmält sig. Det var Anna-Karin Mickwitz och Marketta Hormia.
Efter en gemensam biltur på nästan tusen kilometer träffades vi därpå följande morgon i matsalen i Kuusamon Opisto för en snabb frukost. Därefter satte vi oss i bilen med riktning mot Konttainen. Konttainen är ett skogsbeklätt berg, 360 meter över havet, med riktig taigaskog. Vi möttes av ett underbart soligt vinterväder med näst intill ingen vind. Det var tacksamt med tanke på att det var nästan minus 20 grader.
Vid roten av berget träffade vi på pigga talltitor och lavskrikor, eller kuukkeli som de så klingande heter på finska. Lavskrikan är en kråkfågel som är mycket orädd. Den är känd för att söka upp vandrare djupt inne i de nordfinska skogarna för att tigga mat. Mellan granarna skuttade även en påpälsad röd ekorre smidigt och snabbt. På vägen upp mot toppen utgjorde de snötyngda taigagranarna en fantastisk inramning.
Nästan uppe på toppen möttes vi av ett överraskande ljusfenomen ingen av oss sett tidigare. Då vi såg ner mot dalen var det som en svajande låga som glittrande och glimmande lyste upp och avtecknade sig mot granarna på bergets mörka sida på motsatta sidan av dalen. Vi var både förundrade och förtjusta över detta överväldigande ljusfenomen denna kristallklara dag. Det visade sig att det var snökristaller som, dansande likt en låga från ett ljus, reflekterade solen på ett magiskt sätt. Fenomenet kallas ”Diamond Dust” på engelska och består av moln av mycket små iskristaller på marknivå som uppstår främst under kalla klara dagar.
Sällskap av småfåglar
Dagen D hade kommit. Vi lämnade högkvarteret vid sextiden och körde mot örngömslet. Efter en par timmar möttes vi upp av vår guide Hannu Manninen som skulle visa oss sista biten genom skogen och se till att allt var under kontroll. Väl framme vid gömslet lade Hannu ut en räv för att locka kungsörnarna. Planen var att vi skulle vara i gömslet från cirka 8-17-tiden. Inne i gömslet gjorde vi oss hemmastadda, plockade fram lite ”örngott”, kaffe och prefabricerade köttbullar som dagens skaffning.
Ganska snabbt dök det upp talltitor, talgoxar och någon blåmes. Strax kom även hackspetten och gjorde oss sällskap. Plötsligt dök det upp en nötskrika med underbett. Trots sitt annorlunda utseende verkade den vara välmående och klara sig bra. En mer udda gäst för en ålänning var den gröna gråspätten. Det är en eurasisk hackspett nära besläktad med gröngölingen.
Imponerande besök
Tiden gick och minneskorten fylldes med foton på småfåglar, men ingen örn dök upp. Så kan det vara i naturen. Ingenting kan garanteras men hoppet kvarstår. Plötsligt då jag tittade upp från kamerasökaren satt den bara där. Majestätiskt spejande på en bar torr taigagran som stack snett upp ur den snötäckta marken. Skarpa ögon vred sig i 360 grader och skärskådade omgivningen. Med sin krökta rovfågelsnäbb såg den respektingivande ut. Som kronan på verket blåste de gyllenbrungula huvudfjädrarna upp som en lejonman och uppenbarelsen av kungen av örnar var fullständig. Kungsörnen hade landat och intog skådeplatsen övertygande med sin inneboende karisma.
Strax efter kom den minst lika imponerande honan och satte sig på en annan torr taigagran en bit bort. Honan är den större individen hos kungsörnar. Hon kan väga nästa sju kilo medan hanen är en lättviktare upp till nästan fem kilo. Vingbredden är imponerande 1,8-2,3 meter. Dessa luftakrobater kan komma upp till en flyghastighet på otroliga 320 km/tim. Denna gång, liksom i vanliga fall var det hanen som tog initiativet och flög från sin gran till bytet. Honan tog god tid på sig innan hon följde hanens exempel. Slutligen satt båda örnarna ett tjugotal meter från oss. Honan ivrigt spejande medan hanen smorde sitt krås.
Strömstarar i strömmen
Följande dag riktades blickarna mot Riisitunturi i Oulanko Nationalpark. På vägen dit stannade vi vid Käylänkoski för att fotografera strömstarar i den strida strömmen. Vi hittade två par av dessa nigande och kvittrande svartvita individer som gång på gång dödsföraktande kastade sig ner i det iskalla vattnet för att fånga insekter.
Riisitunturi visade upp sig från sin bästa sida. De fantastiskt vackra snöbeklädda taigagranarna bugade sig för oss som för att välkomna oss till denna vackra nationalpark. Ju högre upp vi kom desto glesare, kortare och mer snöklädda var granarna. Bara fantasin kunde sätta gränser på vad dessa snöskulpturer föreställde. Mumintrollet dök upp lite varstans. Hattifnattar med tunga kepsar av snö vinkade. Gubbar och gummor med krumma ryggar och stora ryggsäckar stod vid våra sidor. Avslutningen med en vacker gyllene solnedgång blev kronan på verket.
Följande och sista dagen gjorde vi en utflykt till Myllykoski-forsen för vackra landskapsbilder av strömmarna. Under promenaden hem hade vi turen att träffa på de tidigare på Åland rätt så vanligt förekommande järparna. Mårdhundar och mink har nästintill utrotat dessa på Åland. Här satt de uppe i björkarna och tuggade i sig björkskott i godan ro. På vägen hem till högkvarteret stod dessutom en älgkviga och tuggade i sig mat på sidan av vägen.
Med tusentals foton på minneskorten satt vi slutligen följande morgon i bilen och styrde kosan hemåt. Nöjd och belåten med dessa fantastiska upplevelser kan jag bara tacka Andy och de andra deltagarna och se fram emot nya upplevelser genom kamerans lins.