För drygt 120 år sedan, kring sekelskiftet 1900, blev en ny stil populär i Norden – jugendstilen. Namnet kommer från det tyska ordet för ungdom. Utanför Norden kallades stilen Art Nouveau, det vill säga ”den nya stilen” som var något av en reaktion mot 1800-talets många nystilar. Man hade under hela 1800-talet blickat bakåt och inspirerats av allt från gotiken till klassisismen.

Det typiska för jugendstilen är att den tog fasta på det organiska i naturen. Riktningen tog sin början i 1880-talets brittiska arts- and craft-rörelse. Inspiratören var William Morris som främst blivit känd för sina elegant böljande tapetmönster. I Norden fick den ”Allmänna konst- och industriutställningen” 1897 på Djurgården i Stockholm stor betydelse för den nya stilens genomslag. Den omfattande utställningen visade inte bara inredningsdetaljer utan hela byggnader i jugend. I Norden utvecklades en egen mer måttfull form av stilen – de tyska och österrikiska förebilderna ansågs här för vulgära.

Jugendstilens genombrott skedde parallellt med att elströmmen kom allt fler medborgare till del i städerna. Således blev de tidiga elarmaturerna ofta formgivna i jugendstil, men också oljelampor formgavs i den nya stilen. Hemmen hade fram till elektrifieringen varit nästan helt beroende av dagsljuset. Mörkret kunde bara delvis betvingas med vaxljus och oljelampor.

I allmogehemmen på Åland började man i slutet av 1800-talet fasa ut köksspisarnas öppna härd och elden stängdes in under häll. Det gjorde att oljelampor och ljus blev än viktigare som arbetsljus. Tidigare samlades man kring köksspisens öppna flammande eld för att få arbetsbelysning.

Elström skulle erbjudas mariehamnarna först 1909 i och med Julius Sundbloms initiativ Ab Mariehamns Elektricitetsverk. Sundblom hade införskaffat en eldriven tryckpress för Ålandstidningen varför han engagerade sig i elfrågan. På landsbygden skulle man med några få undantag få vänta ännu några decennier innan elström blev en del av vardagen. Det betydde att många ålänningar länge var hänvisade till olje- och fotogenlampor.

I Stockholm kunde man köpa ståtliga oljetaklampor på andrahandsmarknaden allteftersom elektrifieringen slog igenom, och det gjorde många åländska galeasskeppare och fisksäljare. Man ska dock inte tro att alla hem i Stockholm hade elektrisk belysning så tidigt – år 1910 hade endast en femtedel av invånarna tillgång till dylik.

När Åland på 1930-talet och framåt började elektrifieras var jugendstilen redan gammalmodig. Det betyder att i det åländska lampbeståndet var el-jugendlamporna inte särskilt vanliga på landsbygden. I de mer förmögna hemmen i Mariehamn, Degerby och Kvarnbo hade man kunnat installera elbelysning redan på 1910-talet och där fanns således avsättning för eljugendlampor.

När elbelysningen introducerades förekom olika lösningar i olika utrymmen. Man kunde ha fast belysning monterad i taket och armaturen kunde bestå av en glaskupa direkt satt på en mässingssockel. Modellerna varierade beroende på rummens funktion. I enkla rum hade man bara en glödlampa i en hållare av porslin eller metall. I köket var det vanligt att man monterade in en skomakarlampa – alltså en fullt synlig glödlampa under en glas-, porslins- eller metallskärm. I salen lät man gärna den påkostade oljetakkronan hänga kvar, men man hängde en glödlampa i en kabel ner i kronan.

Jugendlampor för de finare utrymmena, som matsal och sal, fick gärna en stomme av hamrad koppar. I mitten placerades en central glödlampa dold av en frostad glaskupa. Kopparstommen kunde ha hål med fästen för glödlampor som alltså inte doldes av någon glaskupa – glödlampan var ingenting som nödvändigtvis skull döljas, tvärt om var elektriskt ljus något man gärna visade att man hade råd med. Stommar av blankpolerad mässing var likaså populära. Det förekom också att elljuset dämpades av textil eller pärlfransar. I hallen placerades gärna en lite mer påkostad taklampa - det var ju ett rum som alla besökare kom till.

Jugendstilen ansågs från 1930-talet och fram till 1970-talet hopplöst omodern, men därefter kom den i ropet igen och priserna på jugendlampor steg till rätt höga höjder. Intresset för stilen sjönk sedan igen då retrotrenden kom med fokuserat intresse för 1950-1970-talen. Idag kan man fynda verkligt fina jugendlampor för några tior, men priser upp till en eller ett par hundralappar förekommer också. För exklusiva handsmidda lampor med kända upphovsmän är priserna än högre. Sammantaget kan man dock säja att det ännu är fyndläge för jugendlampor. Innan en gammal lampa tas i bruk bör man förvissa sig om att elkablarna inte behöver förnyas!

Kjell Ekström