Pjäsen bygger på albumen ”Satan i gatan” av Veronica Maggio (2011) och ”Vilja Bli” av Oskar Linnros (2010), två album som var oerhört tongivande för både mig och min lillasyster när vi var i tonåren – med fyra år emellan.

Själv var jag som tonåring många gånger definitionen av ung och dum, med ikoniska låtar som ”Jag kommer” av Maggio och ”Genom eld” av Linnros som ständigt soundtrack – något jag delade med tusen och åter tusentals blödigt krisdrabbade tonåringar under tidigt tiotal. Det är en vacker kollektivitet som musikskaparna lämnat efter sig med dessa album, där låtarna berättar om både förälskelsens galna tillvaro och hjärtsmärtans bottenlösa djup. Att bygga musikteater på detta är förstås ett genidrag.

”Alltid vara vi” följer ett fiktivt band som tio år efter en till synes oförklarlig splittring ska återförenas i studion för att spela in ett nytt album. Sångerskan Louise (Louise Peterhoff) har gjort en kometkarriär som soloartist efter bandets upplösning, och har med sig ett filmteam till studion som ska dokumentera inspelningen. För bandets andra frontfigur Oscar (Oscar Töringe) verkar musikkarriären inte ha gått lika spikrakt framåt, och tidigt får publiken veta den infekterade premissen som återföreningen sker på: Louise och Oscar var ett par när bandets glansdagar ägde rum. Det är de verkligen inte längre. Under den dag som bandet har på sig att spela in plattan behöver de samtidigt parera gamla känslor av ilska, svartsjuka och förvirring som bubblar upp. Dessutom lyfts också tidigare obesvarade frågor fram. Vad var det egentligen som fick Louise att lämna bandet? Och varför gjorde Louise och Oscar slut över huvud taget?

Det krävs bara de inledande tonerna av Oskar Linnros ”Från och med du”, som är inspelningsdagens första låt på schemat, för att gåshuden att infinna sig. Min egen åldersgrupps alla ungdomsupplevelser med låten i bakgrunden liksom skjuter genom kroppen, och görs sällskap av de många unga som hittat till föreställningen för kvällen (Veronica Maggios låtar har än en gång fått ett uppsving i och med appen Tiktok, är värt att nämna).

Jag njuter av ”Alltid vara vi”, nästan rakt igenom. Pjäsen har gehör för låtarnas narrativ, vilket förstås är en förutsättning för att lyckas, men också för sina egna karaktärs- och relationsdynamiker som i mångt och mycket driver den framåt.

Musiken sitter, manuset framförs i det närmaste helt naturligt trots den känslodrypande intrigen, och scenografin är hemskt smart; scenen är självklart byggd som en musikstudio, och som på ett parallellt plan ovanför scenen ser publiken det som dokumentärfilmaren ser genom kameralinsen när han följer inspelningen. Överlappningen mellan teater och film gör att både ansiktsuttryck och kroppsspråk hamnar i ännu skarpare fokus, och bägge dessa element sitter verkligen hos skådespelarna. Det är fängslande.

Karaktärerna är eventuellt något klichéartade. Frontfigurerna Louise och Oscar har varit ihop, nu är de inte det, Louise har blivit en trendig musikstjärna med man och barn – Oscar en neurotisk rockstjärnetyp som är ohörsam mot sin omvärld och nu hänger ihop med den betydligt yngre trummisen Lina (Lina Anderberg). Det visar sig förstås att den tredje frontfiguren Hampus (Hampus Hallberg), en något förvuxen nallebjörn med keps och flanellskjorta, också har haft ihop det med Louise i tiderna – något som satt djupa spår i relationen till Oscar.

Jag gillar dem alla, men märker att jag ställer mig själv frågan vad som hade hänt om man faktiskt hade gjort karaktärsbyggen som kontrasterade lite mot det melodramatiskt allmänmänskliga som präglar Maggios och Linnros låtar. Kanske är pjäsen också stundtals något långdragen. Händelseutvecklingen och dess konflikter hamnar i ett repetitivt mönster och trampar ibland på stället. Första akten gör en helt klart trött mot pausen, och andra akten, något rumphuggen, blir därför inte lika övertygande.

Vidare finns det ett visst uns av klämkäck humor genom bandmedlemmen Daniels (Daniel Bingert) syrliga kommentarer som jag inte är särskilt god vän med. Kanske tillhör det genren, och publiken är visserligen helt med på noterna, men jag tycker att det återkommande inslaget är onödigt och tummar lite på kvaliteten. Det verkligt roliga kommer när Louise nya man Peter (Peter Gardiner) äntrar scenen. Han är glassigt svassande, har champagneflaskan i högsta hugg inför inspelningens efterfest och är inte rädd att ge (ovälkommen) feedback i mikrofonen från kontrollrummet.

Ändå är ”Alltid vara vi” ett mycket uppskattat hopp tillbaka i tiden till mina egna yngre år, då musiken, vännerna och förälskelserna betydde allt och lite till. Citatet ”Livet går vidare men musiken stannar kvar”, som Oscar yppar i slutet av föreställningen under en fiktiv intervju för dokumentärfilmen som spelas in, träffar därför extra rätt. Trots att jag själv lyssnat på allt annat än Maggio och Linnros under senare år sitter de djupt rotade i mitt hjärta som lysande minnen. ”Alltid vara vi” förvaltar på ett respektfullt och kreativt sätt ett musikarv som har satt tonen för hela den svenska musikindustrin, och fyller en viktig roll i att skapa kultur för alla som någonsin lyssnat på svensk radio i bilen en varm junidag.