Måndagen den 8 november 2004 slog beskedet ner som en bomb: Den norska livsmedelsjätten Orkla ville köpa upp Chips Ab. Budet låg på något svindlande 320 miljoner euro och Orkla meddelade att man var villig att betala 22,85 euro per aktie, 31 procent mer än Chipsaktiernas medelvärde på börsen under året. 
Orkla värderade bolaget till 402 miljoner euro, högre än något annat åländskt bolag. Inte ens jätten Viking Line hade blivit så högt värderat.  
Reaktionerna på beskedet var minst sagt blandade. Bland några av de drygt 2.900 aktieägarna på Åland började oron sprida sig. Vad betydde det här? Skulle fabriken flyttas från Åland? Var det här verkligen ett bra steg att ta?
Orklas dåvarande koncernchef, Finn Jebsen, försökte lugna leden och intygade att både fabriken och huvudkontoret skulle bli kvar på Åland. Faktum var att Chips Ab skulle bli Orklas moderkontor för all chips- och snacksverksamhet. 
Det var också kravet från Chips Ab:s koncernchef och styrelseordförande, Sture Carlson. 
I 25 år hade han styrt Chips och tagit bolaget till närmast oanade höjder. 2004 var Chips marknadsledande i Norden med en omsättning på nära 300 miljoner euro, samtidigt som man sysselsatte 190 personer på Åland och ytterligare ett tusental i Sverige, Finland, Danmark, Norge, Ryssland och Baltikum. 
Sälja eller inte sälja?
Priset som Orkla satte på att köpa aktierna, 22,85 euro styck, skulle innebära att många ålänningar skulle få, i vissa fall en stor summa, extra pengar i fickan. 
Ålandsbanken gick snabbt med på att sälja sin andel. Det skulle ge dem 6,2 miljoner euro och motiveringen man gav var att en bank inte ska vara aktieägare i andra börsnoterade bolag. 
Andra var inte lika säkra på att en försäljning var rätt beslut.  
Flera ägare, framför allt privatpersoner, ansåg att det hade varit bättre att behålla den goda årliga avkastningen i stället för att byta den mot en stor engångssumma. Dessutom fanns en oro för att fler åländska storbolag skulle vandra samma väg. 
Andra menade att anbudet var på tok för lågt, med tanke på Orklas storlek i kombination med Chips starka varumärke och produktion. 
Trots Orkla-chefen Finn Jebsens försök att övertyga ålänningarna om att fabriken och huvudkontoret skulle stanna på Åland, möttes hela upplägget av skepsis från flera av minoritetsägarna. På Chips bolagsstämma i januari 2005 luftade flera av dem sin oro: På sikt kommer Chips att försvinna från Åland. Farhågan var att produktionen skulle flyttas till Baltikum eller Ryssland så snart affären var i hamn. 
Andra var mer positivt inställda och litade på att affären var ett bra drag, både för Chips och för Åland. 
Rekordhög flitpeng
Samtidigt var de flesta ense om att Chips hade bättre förutsättningar att slå sig in på nya, stora marknader med Orklas resurser i ryggen. Och höll Finn Jebsen vad han lovade skulle det nog bli bra, menade man. 
Efter att Orkla avtalat med flera av storägarna om försäljning, gick affären formellt i lås den 12 januari 2005. Då hade över 90 procent av aktieägarna sagt ja till en försäljning och totalt 2.900 åländska aktieägare fick således dela på ett miljonregn utan dess like. Chips avnoterades officiellt som börsbolag i juni samma år. 
Landskapsregeringen, som också ägde aktier i Chips Ab, fick 3,3 miljoner euro vid försäljningen. Dessutom genererade affären den högsta flitpengen någonsin, 35,1 miljoner euro. 
  Totalt 200 miljoner euro till Åland, alltså. Men vad hände med pengarna? Det berättar vi i morgondagens tidning. 
 
Fotnot: Ålandstidningen har sökt Sture Carlson. 
 
 
Orkla satsar miljoner på fabriken
När det stod klart att Orkla skulle ta över Chips var det många som uttryckte oro för att fabriken skulle flyttas från Åland. 
Så blev det inte. I stället har Orkla satsat miljoner på att utveckla fabriken i Saltvik ytterligare och det finns i dag en större önskan om att utveckla bolaget än någonsin tidigare. 
Christer Söderström började arbeta för Chips 2003, alltså bara ett drygt år innan affären var ett faktum. Han minns dock inte att stämningen bland personalen skulle ha varit särskilt olustig efter nyheten om Orklas bud. 
– Visst fanns det människor som var fundersamma och som undrade vad som skulle hända härnäst, men det kom många uttalanden från Orkla om att man skulle bibehålla strukturen och verksamheten som den var. 
Den största oron fanns i stället hos allmänheten, menar han. 
– Det var omgivningen som målade fan på väggen, om man säger så. Samtidigt var man ju en liten bricka i ett stort spel, så visst fanns det säkert människor som var fundersamma. Men det har gått bra och det går fortfarande väldigt bra. 
En av farhågorna som uttrycktes från olika håll när budet offentliggjordes var att fabriken skulle flyttas från Åland. Vissa bedömde att det skulle ske inom fem-tio år. 
Tar hem produktionen
Så har uppenbarligen inte skett och enligt Christer Söderström är det inte ens ett samtalsämne längre. 
– Nej, det talas inte om det över huvud taget. Jag har inte hört några sådana tankegångar heller, jag skulle tro att det i så fall är väldigt långt borta. Orkla skulle nog inte satsa miljoner på fabriken om man hade tänkt flytta den, det är inte så man driver ett företag. 
Pengarna som Orkla satsat i fabriken har främst gått till att uppgradera både maskiner och system. 
– Den största skillnaden är att det nu är extremt stort fokus på matsäkerheten. I företaget har man system som granskar och utvärderar allt hela vägen, för att garantera högsta kvalitet, säger Christer Söderström. 
Det satsades visserligen en hel del också innan Orkla tog över. 
– Men nu har man satsat mer tid och mer pengar på att ännu bättre och ännu mer konkurrenskraftiga. 
Bland annat är man nu i gång med att byta ut den gamla fritösen mot en nyare och bättre modell. Det behövs för att Chips ska kunna ta hem produktionen av så kallade herrgårdschips, som tidigare bara producerats i Sverige. 
– Vi står väl rustade inför framtiden och kan börja producera den här chipssorten på hemmaplan från hösten. 
Vilka andra förändringar har ni upplevt?
– I en stor organisation, som den vi befinner oss i nu, är det klart att man påverkas av vissa krav. Till exempel måste rapporteringen skötas till punkt och pricka. Sådant sätter självklart spår i hur man arbetar, men det är inte negativt. Det gör att vi i stället har läget under kontroll på ett annat sätt än vi kanske hade tidigare. 
Huvudkontoret flyttade
I oktober 2009 flyttades också huvudkontoret från Mariehamn till Haraldsby, något som återigen fick misstankarna att gro hos många. Fast egentligen var det inget märkvärdigt i flytten, säger Christer Söderström: 
Så länge Chips var ett börsbolag som var tvungna att sammanställa rapporter om alla underbolag och vidarebefordra dem till olika ställen, behövdes en sammanlänkande central. När Orkla tog över och Chips avnoterades behövdes inte det längre för Chips räkning. 
Dessutom satt den nye koncernchefen och Sture Carlsons efterträdare, Göran Schultz, i Stockholm och dit ville Orkla också centralisera verksamheten. Eftersom koncernchefen inte satt på kontoret i Mariehamn, flyttade den personal som fortfarande fanns på Åland ut till Haraldsby. 
– Det var de som sysslade med ekonomi och it. Fabriken byggdes till och jag tycker att det var mycket bra att man samlade alla under samma tak, säger Christer Söderström. 
Mer press
Förra våren, efter fusionen med den finska godistillverkaren Panda, öppnades också dörrarna för Chips egen fabriksbutik. 
– Panda hade haft en sådan under många år som varit väldigt uppskattad. Vi hade också fått många förfrågningar om man kunde köpa våra produkter direkt från fabriken, men vi tvingades alltid säga nej. Fabriksbutiken har fungerat väl och turisterna uppskattar den. 
Finns det någonting som har varit mindre bra sedan Orkla tog över? 
– Det vet jag faktiskt inte, om jag ska vara ärlig. Spontant skulle jag svara nej. 
Efter en stunds funderande tillägger han:
– Det är mer press än tidigare på att vi ska leverera gott resultat och högklassiga produkter. Kravet, eller önskan, att utveckla bolaget är större i dag än någonsin tidigare. Orkla rapporterar till börsen om hur det går, bland annat för oss, och då vill vi leva upp till det. Men det tror jag inte är unikt för oss, det är nog det allmänna klimatet i lågkonjunktur. 
Vad tror ni om framtiden då?
– Det finns ingen anledning till oro.
 
Ömsen i backspegeln:
Rätt beslut att sälja
Som en av storägarna hade Ålands ömsesidiga försäkringsbolag en del att säga till om när det gällde en försäljning av Chips Ab. Men beslutet var inte enigt. 
En av de som motsatte sig var landshövding Peter Lindbäck. 
I medierna framställdes Ömsen som nyckelaktören i affären: Utan deras samtycke skulle allt gå i stöpet, sades det. 
Riktigt så stort inflytande vill Göran Lindholm dock inte säga att man hade i saken. 
– Vi hade inte en så stor andel. Visst, vi var storägare, men inte störst. Hade vi sagt nej hade det drivits igenom ändå. Vi fick stort fokus på oss i medierna, eftersom vi skulle sälja ett näråländskt intresse och vi fick en del kritik för det, säger han. 
Ömsen var, efter Transmar och Eriksson Capital-knutna Caelum, Chips tredje största ägare och satt på drygt fem procent av aktierna. Själv satt Göran Lindholm både i Ömsens ledning och Chips styrelse, varför han jävade sig när beslutet skulle tas. 
Stred mot policyn
Landshövding Peter Lindbäck, som även då var medlem i försäkringsbolagets förvaltningsråd, lämnade in en reservation mot att Ömsen skulle sälja sina aktier. I reservationen menade han att det inte fanns någon plan för hur förtjänsten i så fall skulle reinvesteras för att ge en lika bra avkastning som Chipsaktierna hade gett år efter år.
Han bedömde också att en försäljning stred mot Ömsens ägarpolicy om att verka för att åländska bolag stannar i åländska händer. 
Om affären hade varit aktuell i dag hade han gjort på samma sätt, menar han. 
– Tiden har inte ändrat på korrektheten i de argumenten. Det fanns ingen plan och det stred mot policyn. Det hade varit annat om jag hade baserat min reservation på mina farhågor, till exempel om jag hade trott att fabriken skulle flytta efter en försäljning. Då hade jag kunnat se tillbaka och säga att jag uppenbarligen hade fel, eftersom fabriken står kvar, säger han. 
Funderade du mycket kring din reservation innan du lämnade in den? 
– Nej. Det satt i ryggmärgen. Jag hade suttit i förvaltningsrådet i flera år och innan dess i styrelsen, jag ansåg mig ha en ganska bra känsla för Ömsens ägarpolicy och avkastningen.
Göran Lindholm menar att han personligen var för en försäljning, främst på grund av det ansvar som aktieägarna tagit tidigare. 
– I slutet av 1980-talet ville delägaren Fazer gå in och köpa upp de andelar som ägdes av De danske spritfabrikker och därmed få majoritet i bolaget. Men ålänningarna, bland annat många jordbrukare, gick man ur huse för att köpa upp danskarnas del i stället, så att inte Chips skulle försvinna.
Göran Lindholm berättar att många av de privata aktieägarna tog stora lån för att ha råd med insatsen. 
– Sedan följde några dåliga år och aktierna fungerade under perioder inte som säkerhet. Många satt med stora skulder. När det började gå bättre köpte Chips upp OLW och Kims och sedan kom Orkla med budet 25 års dividend på ett bräde. 
Positiv utveckling
Det var just det som var avgörande, menar han.
– Många av våra kunder var jordbrukare som ville sälja för att inte riskera att hamna i samma situation som med Fazer och danskarna.  
Han bedömde också att Chips ändå höll på att växa ur sin åländska kostym. 
– Chipsen var ett välfungerande bolag som nog hade framtiden för sig och som säkert hade klarat sig i många år till. Men Åland var en så liten del, de stora delarna var i Sverige och Danmark. Alla investeringar satsades utanför Åland, för om man inte hade sålt hade man varit tvungen att investera mera, köpa upp bolag, växa och bli större. 
Hur ser du på affären i dag?
– Jag förstår de som ville sälja. Jag tycker att det är ganska förmätet att säga att det var ”fel” att sälja, med tanke på hur belånade många av de privata aktieägarna var. Efter flera dåliga år utan avkastning var det inte mer än rätt att de fick en vinst. 
– Och vi får heller inte glömma att fabriken finns kvar och kan ta emot mer potatis än det åländska jordbruket kan leverera. 
Även Peter Lindbäck ser i dag positivt på utvecklingen. 
– Jag är glad för att Orkla har tagit det ansvar man har gjort, att man stod fast vid sitt löfte att inte flytta fabriken. Man har inte bara fortsatt driva fabriken, utan man har också investerat och utvecklat den, samt förädlat produktionen. Genom det har de tryggat och ökat arbetsmöjligheterna på Åland och tryggat möjligheten för odlarna att fortsätta odla sina råvaror. Det är jag glad och tacksam över, säger han.

Nina Latvala