Sedan 16-års ålder har idag 22-åriga Felicia Aalto tampats med psykisk ohälsa i första hand i form av självskadebeteende och ätstörningar. Och bemötandet från vården och omgivningen har liksom sjukdomen, varit upp och ner.
–Jag har prövat alla terapiformer som finns på Åland och jag har varit inlagd på sluten vård på psykiatriska avdelningen på ÅHS till och från i över ett år, säger hon och rättar till sin position på stolen.
–Det var strax före inläggningen som jag övergick till mer renodlat självskadebeteende. Jag skär mig med rakblad, bränner mig, överdoserar tabletter och sånt. Jag har försökt ta livet av mig flera gånger.
Hon berättar att hennes sjukdomshistorik började med ångest och depression, anorexia, som sedan följdes av bulimi. Något som enligt henne endast är en annan form av destruktivitet riktad mot sig själv. Studierna till närvårdare vid Ålands vårdinstitut övergick till sjukskötarutbildning vid yrkeshögskolan Novia i Åbo, som fick ett abrupt slut efter ett år. Felicia blev efter ett eskalerande självskadebeteende sjukskriven, flyttade hem till Åland och blev inlagd på psykiatriska på ÅHS.
–Där har jag blivit tvångsvårdad flera gånger och de har vid upprepade tillfällen tvingats isolera mig och använda bältesläggning, säger hon och fortsätter:
–Jag förstår att de har varit tvungna att göra det, men även om det är en psykiatrisk klinik är den inte specialiserad för personer som jag. Alla är inte experter på självskadebeteende och ätstörningar helt enkelt.
"Ett stort mörkertal"
Felicia förklarar att det på psykiatriska, vilket är en sluten klinik, kan vara ganska många patienter och att alla har olika sjukdomar. Hon upplever dock vården där mera som en förvaring, inte med den specialkunskap hon skulle behöva för att bli frisk.
–När jag inte är inlagd där träffar jag en psykolog, som för övrigt är helt underbar, en gång i veckan. Men för mig räcker inte det. Jag behöver mer hjälp än så.
–Jag står i kö till ett behandlingshem i Sverige som är specialiserat på personer med självskadebeteenden och som använder sig av terapiformen DBT, förklarar hon.
DBT står för dialektisk beteendeterapi och har visat sig vara framgångsrik för patienter som Felicia och där får patienten verktyg för att kontrollera sina känslor. Att den behandlingsformen inte finns på Åland tycker hon är beklagligt, men konstaterar att det antagligen handlar om brist på resurser. En framgångsrik DBT-behandling kräver nämligen ett helt team av utbildad personal med en kontaktperson som finns tillgänglig dygnet runt.
–Självskadebeteende är ett stort problem och det finns nog ett mycket stort mörkertal. Det behövs specialiserad kunskap som gör att man inte åker in och ut på psykiatriska hela tiden, utan verkligen hjälper patienten att gå till roten av problemet.
–Jag måste behandlas på ett ställe som känns mera som en hemmiljö och inte så mycket som en vårdmiljö. Men det är så synd att man ska behöva strida när man själv mår dåligt och att det alltid är pengarna som sätter stopp. Det är helt sjukt tycker jag, säger hon med en djup suck.
Vill behandlas lika
Men det är inte bara avsaknaden av rätt, specialiserad vård och kunskap som gör Felicia uppgiven och ledsen. Det är även det tidvis dåliga bemötandet hon upplever att hon fått på ÅHS.
–Det gäller såklart inte alla sjukskötare, men många gånger då jag har kommit in till akuten eller intensiven efter att ha tagit en överdos av tabletter eller skadat mig själv har jag bemötts av en likgiltig attityd eller ”det här har hon gjort själv” och ”vi har andra patienter att ta hand om”-känsla.
–De fysiska sår som jag gör på mig själv är ju endast ett resultat av mitt psykiska mående. Jag tycker att det vore självklart att alla skulle behandlas lika, oavsett ens problematik.
Vad tror du det beror på?
–Okunskap om självskadebeteende i första hand. Men jag har ju själv studerat vård och jag vet ju att det ingår kurser om psykiatriska sjukdomar, så lite borde dom väl veta.
Vad skulle du önska för slags bemötande i stället?
–Att de skulle behandla mig på precis samma sätt som en person som kommer in med ett sår till akuten. Att jag inte känner att jag är slöseri med deras tid, säger hon och tillägger:
–Det kanske inte är så som jag beskriver det, men det är så jag upplever det och det tycker jag är tillräckligt för att man ska göra något åt det.

Andrea Karlsson