Hur kan kommunalskatten på Åland vara nästan lika hög i snitt som i Finland trots att finländska kommuner också tvingas finansiera vård och gymnasialstadiet?
De åländska kommunerna blev som känt av med vården för ett antal decennier sedan då landskapet avlastade dem. Vården drivs sedan dess i ÅHS regi. På samma sätt gick det för ett antal år sedan med gymnasialstadiet, som nu likaså drivs på landskapsnivå.
Man skulle mot bakgrund av det här förvänta sig att skillnaden i skatteprocent mellan Åland och Finland är ganska så kännbar. De åländska kommunerna slipper ju så mycket lindrigare undan än de finländska som fortfarande tvingas bekosta några av välfärdens tyngsta områden.
Men så är inte fallet, visar en jämförelse av uttaget.
I Finland är kommunalskatten i genomsnitt 19,89 år 2016. På Åland är den i genomsnitt 17,74 samma år.
Endast två procent alltså, trots den så olika bördan när det gäller serviceproduktion.
Hur kommer det sig?
Vart går egentligen våra skattepengar?
Varför har kommunerna inte förmått sänka skatten mer? I Finland pratar man rentav om att 5 procent i skatt skulle räcka för kommunerna om de blir av med vården.
Svaret har troligen flera delar.
En sådan är att dagens kommunstruktur knappast är så effektiv som exempelvis röster som Runar Karlsson (C) gör gällande. 16 kommundirektörer är dyrare än 3 eller 1. Det finns överlappningar och dubbelarbete i det åländska kommunala upplägget.
Litenheten gör att Åland alltid kommer att vara jämförelsevis dyrt i drift. Det krävs ett visst antal anställda för att hålla beredskapen exempelvis på ett BB, hur få födslarna än är. Kostnaden per födsel blir därför högre än på en större ort.
Men inte heller de skalfördelar som trots allt finns utnyttjas fullt ut. I stället upprätthålls en mångfald av gränser och enheter som ytterligare ökar kostnaderna.
Ändå är det antagligen inte i byråkratin som den stora förklaringen ligger.
Den ligger snarare i att Åland via demokratiska beslut gått in för servicenivåer som helt enkelt ligger långt över de nivåer som finns i Finland och för den delen Sverige. Det här är en service som uppskattas av många och som har en rad olika positiva effekter på livet i stort, samhället och för den delen i vissa avseenden på ekonomin.
Men den har också en prislapp.
Sammantaget ligger alltså –troligen – förklaringen till det åländska skattetrycket i en överdriven organisation och en välfärd som är fylld av guldkanter.
Nästa fråga är förstås om det är så här vi ska ha det eller om någon del av dagens upplägg bör ändras. Det är en mycket politisk fråga, och speciellt då hur nivån på servicen ska se ut.
Men till en annan del skulle man tycka att frågan inte alls borde behöva vara så eldfängd.
För inte kan väl någon mena att det är klokt att hålla sig med en dyrare administration än vad nöden kräver?
Niklas Lampi