Man kan tycka att Björn "Nalle" Wahlroos är arrogant och man kan tycka att han fått mycket av Finland. Inget påstående är bara falskt.
Men det är i vilket fall som helst en väckarklocka för Finland när den finlandssvenske finansmannen nu tar sin förmögenhet och sin skattekraft och skriver sig i Sverige för att skatterna där enligt hans förmenande är rimligare.
Det hade förstås varit en annan sak om Nordeas och Sampos ordförande hade flyttat till Caymanöarna, Monaco eller något annat skatteparadis.
Det hade då varit enklare att ifrågasätta moralen i det hela. Han hade då framstått som en skattesmitare bland andra som kör på motorvägar som medelklassen finansierat och som drar nytta av stabiliteten i ett välfärdssamhälle –men som när det kommer till kritan inte vill vara med och betala.
Denna form av skatteplanering i den juridiska gråzonen, med revisionsbyråernas skrupelfria draghjälp, är bland multinationella jättar inte ovanligt. Varje kopp kaffe på Starbucks stöder en världsordning som är osund.
Men nu skriver sig Wahlroos inte på Cooköarna, utan i det nordiska välfärds- och högskattelandet Sverige. Ett land som Finland jämför sig med, konkurrerar med och har väldigt mycket gemensamt med. Det finns få länder i världen som följt varandra historiskt och in i nutid så intimt som Sverige och Finland.
Men samtidigt står det klart att ett av broderländerna nu har helt annan vind i seglen. Statsfinanserna i Sverige hör till EU:s friskaste. Tillväxten hör till Europas främsta. Och nu lockar man även från grannlandet över personer som utöver det vanliga bidrar med resurser till det gemensamma, men som även har en förmåga att ta verksamheter och ibland även huvudkontor med sig i bagaget.
Detta stämmer till eftertanke, vad har man gjort, vad är det som händer?
Det var socialdemokraten Göran Persson som slopade arvsskatten, den åtgärd som ultraliberalen Wahlroos nu pekar ut som flyttmotiv.
Det var inte alla i statsministerns eget parti som höll med, men pragmatiker Persson såg att kapital flyttade från landet och såg samtidigt ett långsiktigt hot mot både tillväxt och välfärd. De båda delarna, menade han, hör ihop: ska man ha höga ambitioner i välfärden måste man också ha förutsättningar som gör att kapital trivs och kan växa.
I botten låg också lärdomar från sjuttiotalet, då en hejdlös utbyggnad av skattetrycket fick Astrid Lindgren att skriva sagan om Pomperipossa, som betalade 102 procent i skatt, och Ingmar Bergman att utvandra till Tyskland. Hit ville ingen igen.
Finland har under åren också förändrats, reformerats och haft framgångar. Ändå vill det sig inte riktigt nu som för bara några år sedan, då man ännu surfade på Nokias framgångar och Paavo Lipponens städinsatser under nittiotalet.
Egentligen är de allt högre skulderna i statsfinanserna det mindre problemet i dag. Den verkligt stora frågan är hur man ska få fart på en tillväxt som i år är tredjelägst i eurozonen, lägre än i Grekland. Att då, som finansminister Jutta Urpilainen, anklaga näringslivsprofiler för bristande solidaritet när de väljer ett annat nordiskt grannland tjänar lite till. I stället borde man fråga sig vad det är i Sverige som lockar sådana som han, och om det kan hänga ihop med att Sverige i dag har bättre flyt i ekonomin och därmed också större stabilitet i välfärden.

Niklas Lampi