Det är inte lagtingets linje. Så slår åländska politiker ifrån sig när de ombeds att kommentera Axel Jonssons tal den 9 juni. Ett tal där Ålands framtid-ordföranden uttryckte stark oro för det svenska språkets ställning i Finland.
Men den problematik som Axel Jonsson satte fingret på finns i allra högsta grad. Avogheten mot svenska språket ökar och många finlandssvenska journalister vittnar om att de trakasseras för sin härkomsts skull. Samhällsklimatet hårdnar och intoleransen ökar, som på många andra håll i Europa just nu.
I Finland får finlandssvenskarna finna sig i att bli utpekade som ”de andra”, de som inte riktigt hör till, och det är en ny och otäck variant av den språkhets som funnits latent under hela republikens snart 100-åriga historia. De sociala medierna bidrar också till att åsikter av alla de slag snabbt breder ut sig och att en liten extremgrupp snabbt kan skapa ett hetsigt opinionsklimat.
Det är definitivt en utveckling som inte gynnar minoriteter, hur välintegrerade de än är i samhället.

En del analytiker har påpekat att Sannfinländarnas stora framgång i valet 2011 förändrade det politiska klimatet i Finland. Plötsligt kan man höra riksdagsmän uttala sig både grovt och populistiskt i de mest varierande ämnen. Men oftast i ämnen där det är lätt att plocka opinionspoäng. Som när man upprepar mantrat ”Finland åt finländarna” - ett eko från 30-talets språkstrid – och underförstått pekar på att vissa inte är finländska nog.
Men Sannfinländarnas framgång triggar även andra partier och får dem att ge sig in i debatten för att, om möjligt, vinna tillbaka väljare. Då är det plötsligt tillåtet att fiska i grumliga vatten. Som när Samlingspartiets avdelning i Uleåborg inför helgens partistämma krävde att språkvalet i skolan ska vara helt fritt och att kraven på statstjänstemäns kunskaper i språk borde ändra så man kan kräva finska och engelska och eventuellt kinesiska (!). Ett klassiskt knep att ställa stora och små språk mot varandra.
Partistyrelsen avvisade motionerna men bara det att de skrivs visar på att det rör sig tankar om språk helt nära ytan. Och var nyvalde partiordförande Petteri Orpo står i frågan vet vi inte än.

Sannfinländarna, som ju nu är regeringsparti, har drivit igenom kravet på att man på prov ska frångå den obligatoriska skolsvenskan. Men experimentet har stött på patrull i form av att beredningen av ärendet drar ut på tiden eftersom man också måste ändra i lagen om grundläggande utbildning som ger alla elever har rätt till likvärdig utbildning.
Det här är en hjärtefråga för sannfinländarna, som med jämna mellanrum beklagar ärendets långsamma gång och misstänker komplotter. Att experimentet, om det blir av, kostar runt tio miljoner för två år, är inget som stör experimentivrarna. Fast annars måste ju alla vända på slantarna i dessa tider.
Experimentera vill också den samlingspartistiska utbildningsministern Grahn-Laasonen. Hon föreslår att historieundervisningen ska tas bort gymnasiet. Så att inge lär sig någonting om historien före 1917 får man väl förmoda.

Med den här utvecklingen i minnet finns det alla skäl att ta Jonssons festtal på allvar och inte vifta bort det som partipolitik. Åland sitter fast i den lösning som skapades 1921 när ålänningarna tvangs in under finländskt styre - bland annat med argumentet att svenskans ställning i Finland annars skulle försvagas. Visst, Åland fick språkgarantier men de garantierna rår inte på dagens utveckling och Åland är en enspråkig region som måste anpassa sig till ett moderland som lever och styrs på ett annat språk. Det dilemmat kommer man inte förbi, det dyker upp dagligen och stundligen.
Inte kan heller öriket ensamt bromsa utvecklingen som går mot ett allt mer enspråkigt finskt Finland. Hur man ska lyckas lösa den här gordiska knuten nu när självstyrelselagen revideras är inte lätt att sia om. Det skulle vara bra om de politiker som kritiserar Jonsson för att vara för kritisk utvecklade egna tankar om hur den frågan ska lösa. Att bara tiga och låtsas att allt är bra är definitivt ingen lösning.

Benita Mattsson-Eklund