Det råder ingen tvekan om hur allvarligt det politiska Åland ser på vårdreformen och konsekvenserna för självstyrelsen. Lantrådet Katrin Sjögren sa i en intervju i Ålandstidningen i lördags att det här är det största hotet mot självstyrelsen någonsin. Hela det åländska politiska fältet ställer sig utan reservationer bakom hennes analys. Före detta lantrådet Roger Nordlund säger att Åland nu måste lägga allt annat åt sidan. Gunnar Jansson, viceordförande i Ålandskommittén, säger att självstyrelsen urholkas. Och riksdagsledamot Mats Löfström kallar allting en jätteutmaning.

Stöd utifrån får nu också landskapet Åland av Sveriges förre statsminister Göran Persson.
I en intervju för Ålandstidningen säger han att det är en stor och farlig sak om självstyrelsen hotas. Persson, med lång och blytung erfarenhet av nordisk politik, påminner om att självstyrelsen är en uppgörelse mellan Finland och Sverige om hur man ska se på Åland. Han noterar att den är central och internationellt reglerad och att självstyrelsen därför inte är något man kan springa runt. Han avslutar med att det nu finns all anledning för alla Ålandsvänner att reagera, om det är så att ett hot föreligger.
Sammantaget går det därför knappast att hitta ett läge där enigheten lokalt varit så påtaglig, och där det även kommer flankstöd utifrån. Frågan är bara: är det någon som lyssnar i Helsingfors?
För stunden har statsminister Juha Sipilä helt på egen hand dragit in sig i en härva där han framstår som en finländsk Donald Trump. Detta läggs ovanpå en politisk och ekonomisk kris som gjort att Ålandsfrågorna hamnat långt ned på priolistan.
Hittills har linjen från regeringen Sipilä varit att det räcker med att de ekonomiska effekterna av reformen neutraliseras.
De konstitutionella följderna för självstyrelsen, som hela debatten ur åländskt perspektiv handlar om, har nonchalerats.
I det här läget gäller det nu förstås för landskapet att göra allt man någonsin kan för att bryta likgiltigheten och få upp frågan på bordet.
Löfström la i gårdagens Ålandstidning fram tankar om hur Åland ska jobba framåt. Hans strategi verkar vara proaktiv och offensiv. Man får därtill anta att landskapet här hemma nu fullföljer med allt det man lovat i form av åtgärder och kontaktbygge. Om det krävs att berörda ministrar bosätter sig i Helsingfors några veckor eller månader ska de givetvis inte tveka. Nu om någonsin behöver alla kanaler bearbetas, med ett gediget, genomarbetat och trovärdigt faktaunderlag.
Men sist och slutligen är det inte landskapet som avgör det här, utan regeringen Sipilä.
Tänker man ta ansvar för landets enda autonomi, ett exempel som man via utrikesministeriet stolt visar upp för världen? Eller släpper man i kaoset genom ett lagpaket som, enligt allt som är känt, riskerar urholka den?
Var står i så fall presidenten? En institution som har ett särskilt ansvar i den här frågan och som historiskt också tagit övervakarrollen på allvar. Ett tryck håller i någon mån på att byggas upp, men om det här överhuvudtaget syns på radarn där saken avgörs verkar fortfarande högst oklart.

Niklas Lampi