Under vintern har Dagens Nyheter på ett mycket förtjänstfullt sätt grävt fram rötterna till den svenska rasbiologiska forskningen och synat forskarna Anders och Gustaf Retzius. I söndagens tidning berättas om hur fattiga och marginaliserade män-
niskors kroppar användes i kartläggnings- och undersökningssyfte.
Man kan tycka att detta är dåtid och utan relevans för vår nutid men tyvärr är det inte så.
Mycket forskning görs i dag kring mänskligt dna och hur man kan manipulera genuppsättningen för att få fram människor med önskvärda egenskaper eller människor utan anlag för vissa ärftliga sjukdomar. Samma typ av experiment pågår i det tysta i många laboratorier och handlar om både djur och mänsklig dna. I fråga om växter och genmanipulering har forskningen redan nått långt.
Är det då forskningen i sig som är ond och borde stoppas? Nej, inte forskningen i sig. Det ligger i den mänskliga naturen att ständigt vilja vidga gränserna för vetandet och är en i grunden positiv egenskap.
Men det är när det gäller de vetenskapliga resultatens tillämpning som farliga situationer uppstår. När politiker tar delar av vetenskapen i sin tjänst och börjar konstruera ideologier utgående från vad de hävdar är vetenskap då är det fara å färde och den biten av forskningen har alltför länge negligerats.
Visst, det finns etiska regler inom medicinen om vad man får och inte får göra, men alla vet att regler är till för att kringgås och i vetenskapligt syfte kan man åberopa många skäl för att undantag görs.
Här kan man faktiskt ta far och son Retzius i Sverige som goda exempel på vetenskap som spårar snett. De började med verksamhet inom ämnet fysisk antropologi, man mätte skallar och systematiserade för att hitta mönster och samband när ”den vita rasen” skulle definieras mot andra raser. Och då var ordet ”ras” inte belastat, utan sågs som ett strikt vetenskapligt begrepp eftersom man var övertygad om att de olika rasernas skillnader skulle kunna mätas enligt ett strikt schema.
Därför kan en upplyst man som Gustaf Retzius, även publicist och knuten till Aftonbladet, i början av 1900-talet skriva om befolkningen i Sverige som germanskt homogen och beskriva den som högrest och heroisk i jämförelse med andra raser i Europa.
Sedan tar rasbiologen Herman Lundborg resultaten från Retzius vidare och konstruerar en modell där det finns över- och underlägsna raser. Hur det gick sedan med de teorierna när de införlivades med det nazistiska tankegodset i politik, vet vi.
Ändå kan man inte hävda att forskarna i sig var onda människor, de trodde benhårt på vetenskapliga bevis och teser, att det som var vetenskapligt bevisat var sanning. De var aningslösa och omedvetna om hur deras rön kunde utnyttjas och manipuleras.
Man kan dra paralleller till dagens forskare och fråga om diskussionen om hur forskningens resultat används är på långa vägar tillräcklig. Vet vi vad som händer på längre sikt i naturen med genmanipulerad gröda? Vad händer med ättlingar till det klonade fåret Dolly? Och vad händer när vetenskapsmännen börjar leka skaparen själv och börjar ändra på fostrens dna-uppsättning?
Vi är faktiskt lika hjälplöst aningslösa som det tidiga 1900-talets människor var. Vi har inte fantasi nog för att föreställa oss laboratorieskapade människor. Vi tror att det är någonting gott i sig om forskarna säger att de kan ta bort sjukdomsgener. Men vad händer när man börjar manipulera de gener som bygger upp psyke och karaktär?
Det finns alla skäl i världen att ställa kritiska frågor kring alla de här fenomenen och kring hur de påverkar mänsklighetens framtid. Aningslösheten har redan ställt till alltför mycket lidande i världen så det är dags att ta på de vetenskapskritiska glas-ögonen. Nu.

Benita Mattsson-Eklund