Det har aldrig riktigt klarlagts varför Mariehamns stad så snabbt och okritiskt för några år sedan gav grönt ljus för Ryssland att resa en stor och anskrämlig staty över kejsarinnan Maria Alexandrovna i Stadshusbacken. Klart är i varje fall att samma sak även drabbat andra städer i Finland.
Vid åstranden i Åbo finns sedan något år också en staty som ska påminna om den ärorika ryska tiden – närmare bestämt det regentmöte 1812 där man enades om att Finland skulle bli en del av Ryssland. Den är för övrigt ritad av samme ryske arkitekt som ligger bakom statyn i Mariehamn och också här kommer finansiering från Ryssland.
Gåvorna är knappast en slump, snarare en samordnad form av mjuk maktutövning, där dagens ryska regim via symboler och närvaro vill göra sig synlig som viktig stormakt. En tavla som nyligen skänktes till lagtinget pratar samma språk. Man vill av allt att döma försöka sprida en romantiserad bild av tsarens Ryssland; det var denna stormakt som flyttade de stora spelpjäserna förr och så kan och kommer det underförstått även att vara i dag och i morgon.

Allt detta hade i och för sig isolerat kunnat ses som rätt taffliga försök att hävda sig och som ett tecken på att det inte saknas naiva mottagare här hemma.
Men i takt med att det mjuka maktspråket i allt högre grad ackompanjeras av ett hårt maktspråk hamnar allt i ett annat ljus. I östra Ukraina blir bevisen för rysk inblandning allt tydligare och Krim införlivades helt kallt med Ryssland. Samtidigt kränktes finländskt luftrum förra veckan tre gånger av ryskt flyg, vilket gjort att Finlands försvarsmakt nu höjt aktiviteten i södra Finland. Flera Hornetplan flög under helgen över Helsingfors.
Det ena går knappast att skilja från det andra. De är båda uttryck för samma revanschistiska och storryskt nationalistiska politik.
Vi hade ju så gärna trott att grannen i öst var på väg att bli ett nästan normalt land. Ett land där politikerna kanske har lite diktatoriska reflexer från förr och där enormt mycket finns kvar att göra för att närma sig välfärdsnivåerna i väst. Men där beslutsfattarna ändå i grunden jobbar mot att bli en del av omvärlden till gagn för sin egen befolkning. Men så är det av allt att döma inte.
I stället träder bilden fram av ett alltmer oberäkneligt Ryssland där tillväxt, demokrati och långsamma framsteg offras på de nyckfulla imperieambitionernas altare.
Hur omvärlden ska förhålla sig till det här debatteras nu intensivt. Oundvikligt är att även Europa nu tvingas se om sitt säkerhetspolitiska hus. Nato har fått ny aktualitet i diskussionen i Finland och Sverige och för Baltikum är medlemskapet i alliansen bokstavligen en livförsäkring.
Svårare men viktigt på sikt är att även försöka stöda motkrafterna i Ryssland. De som i dag är nedtryckta men som vill se en annan utveckling än att makten och resurserna samlas hos en korrupt klick som bygger sin legitimitet på att hetsa mot omvärlden.
Här kan förstås lilla Åland inte flytta berg på egen hand. Men en bra start, från stadens sida, vore att exempelvis ge utrymme åt en bred och kritisk Rysslandsdebatt på säg litteraturdagarna, i stället för att upplåta allmän plats åt propaganda för en regim som med vapenmakt ritar om Europas karta år 2014.

Niklas Lampi