December är av tradition den månad då viljan att hjälpa mindre bemedlade är som störst. På Åland märks det i dagarna genom många mat- och -penninggåvor till projekt som hjälper behövande i landskapet, till exempel Matbanken. Men också församlingarnas diakoniverksamhet och Röda korset, som hjälper människor i områden där krig och katastrofer härjar, får mer än vanligt.
Kanske känns nöd och lidande i år också mer närvarande än på länge. Som Ålandstidningen berättade om i förra veckan skänkte hundratals ålänningar i november kläder till Syriens flyktingar. För första gången på mycket länge sitter tiggare utanför de åländska butikerna.
Att den åländska hjälpvilligheten i dessa fall har visat sig stor är naturligtvis glädjande. Viktigast är förstås att många har fått och kommer att få hjälp. Men frivilligt hjälpande bygger också en annan sorts solidaritet än den skattefinansierade.
Generositet och barmhärtighet är goda vanor som måste underhållas för att överleva. De är också i vissa fall det enda sättet att nå fram till dem som behöver hjälp. Det är en nyttig, om än obehaglig, påminnelse i de nordiska högskattesamhällena.
En ändamålsenlig politik bör därför både erkänna frivilligarbetets roll och underlätta dess verksamhet.
Efter tsunamin i Indiska oceanen 2004 fick ålänningar under en begränsad tid möjlighet att göra skatteavdrag för gåvor till bland annat Röda korsets katastroffond. Det var ett utmärkt initiativ som gav fler möjligheten att vara med och hjälpa till.
Men sedan dess är det endast för donationer till konst, vetenskap och högre lärosäten som avdrag får göras i den finländska beskattningen. Avdrag för gåvor till hjälparbete är inte heller en het fråga i riksdagen i Helsingfors, där de flesta reformer i dagarna tar sikte på att öka statens intäkter.
Det är synd, för om avdragsmöjligheten skulle ges även för mindre belopp till fler ändamål skulle fler än ett fåtal mecenater kunna känna sig delaktiga.
För inspiration räcker det med att blicka västerut.
Förra året nyttjade 761.000 svenskar den avdragsmöjlighet som Alliansregeringen införde år 2012. Skatteregeln var en av huvudanledningarna till att den svenska givmildheten år 2013 slog det tidigare rekordet från året då tsunamin inträffade.
Det är därför olyckligt att de svenska socialdemokraterna i sin budgetproposition vill ta bort den möjligheten. I propositionen skriver man att avdragsmöjligheten ”ökar den ideella sektorns verksamheters beroende av enskilda personers förmåga och vilja att bidra”.
Och så är det ju förstås –vad annat än enskilda personers förmåga och vilja kan ideellt arbete luta sig mot? Vad formuleringen vittnar om är snarare en illa dold misstro mot hjälp som kommer från annat än statligt håll.
Det är hög tid att frivillighjälpen börjar betraktas som ett komplement, och inte som någon konkurrent till staten.
Robert Vickström