Det var inte oväntat att Finland förra veckan fick sänkt kreditbetyg. Problemen i ekonomin har varit kända en längre tid.
Samtidigt är det intressant att titta närmare på hur kreditinstitutet Standard & Poor resonerar när man nu sänker betyget från toppnoteringen AAA, ett skäl till nationell stolthet under eurokrisen, till AA+. Det är inte skuldsättningen och underskotten i statens finanser som pekas ut som det avgörande skälet, trots att den offentliga skulden under senare år ökat. I stället riktar man blickarna mot den svaga tillväxten, den åldrande befolkningen och det krympande antalet arbetsföra personer. Alltså saker som har att göra med var resurserna ska skapas i morgon och vem som ska göra det. Den underliggande basen i samhället som ska bära upp allt – inklusive den offentliga ekonomin på sikt och välfärden.
Om man vill föra över det här till åländsk verklighet kunde man kanske säga att Åland inte är befriat från de utmaningar som Standard & Poor pekar på i det nationella fallet, men att vissa olikheter också finns. Inte heller här är det skuldsättningsgraden i det offentliga som sticker ut på ett alarmerande sätt. Tvärtom får man förmoda att betygssättaren skulle ge plus i kanten för att landskapet ännu inte ens gått till banken för att finansiera underskotten, närmast unikt i dessa sammanhang.

Däremot finns också för åländsk del nu större frågor än tidigare kring tillväxttakten. Här liksom i landet i stort har en del klassiska hörnpelare det nu tungt, och upprepade Åsub-rapporter visar att ekonomin gått in i en trögare period.
Samtidigt saknas inte heller positiva inslag. Graden av sysselsättning är fortfarande hög och inflyttningen fortsätter. Fundamentala saker i samhället är hyfsat i skick, låt vara att regionala skillnader också finns. I exempelvis en del skärgårdssamhällen är de problem med färre arbetsföra personer, som Standard & Poor påtalar för finländsk del, uppförstorade till max. Även om Kökar och Sottunga balanserar sina budgetar så skulle de fortfarande ha samhällen med svåra problem i botten som utflyttning och en ensidig näringsstruktur.
I allt detta och debatten som följt på det sänkta betyget finns inte minst även vägkost för landskapsregeringen så här i budgettider.
Denna har tidigare fått kritik för att vara inåtriktad i sin konjunkturpolitik. Inte utan grund.
När tillväxtproblemen för några år sedan blev allt tydligare gasade man på den interna konsumtionen samtidigt som man stod på bromsen utåt med avdrag och transfereringar. Det som nu skulle behövas är motsatt körteknik: interna besparingar i förvaltningen och effektiviseringar så att utrymme frigörs för stimulans av köpkraft och tillväxt ute i lokalsamhället.
Det är alltid roligare att få högre betyg än lägre. Men samtidigt är det i det här fallet för både Åland och Finland en nyttig påminnelse utifrån om att utrymme för förbättring finns och att det inte duger att vila på gamla lagrar.

Niklas Lampi