Helgens nyhetsrapportering på svenska sidan dominerades av jakten på vad man trodde var en undervattensfarkost. En omfattande militär operation pågick dygnet runt i delar av Stockholms skärgård, granne med åländska vatten och i ett område där kryssningsfärjor passerar. Misstankarna riktades mot Ryssland, bland annat Svenska Dagbladet uppgav under lördagen att det kan handla om en miniubåt, eventuellt i sjönöd.

Händelserna i Stockholms skärgård är ytterligare en påminnelse om att det är ett nytt säkerhetspolitiskt läge också i Östersjön.
Under sommaren och hösten har nyheterna flera gånger handlat om hur ryskt flyg övat anfall och uppträtt hotfullt nära nordiska gränser. Under en enda vecka i augusti kränkte ryskt flyg finskt luftrum tre gånger. Nu kommer de första tecknen på att uppträdandet också gäller till sjöss, och eventuellt under vatten på ett sätt som får tankarna att gå tillbaka till kalla kriget.
Bakgrunden är de djupfrysta relationerna mellan väst och Ryssland som följt i kölvattnet av Ukrainakrisen. Bakgrunden till Ukrainakrisen är i sin tur ett alltmer revanschistiskt, nationalistiskt och alltmer auktoritärt Ryssland som inte drar sig för att med militära medel nå politiska mål.
Hittills är det i Europa Ukraina som mest konkret drabbats av det här. Tidigare i år slet Ryssland loss en del av detta självständiga europeiska land med vapenmakt när landets befolkning ville vandra en annan väg än den Kreml hade stakat ut.
I skottlinjen för den ryska aggressionen ligger främst forna sovjetstater och därför följer inte minst Baltikum utvecklingen med stigande oro. Men även andra gränsregioner, som vår, får nu på ett allt tydligare sätt känna av det hotfulla agerandet.
Effekterna är att försvarsfrågorna hamnat på bordet på ett helt annat sätt än för bara något år sedan. Finland och Sverige går mot ett allt intimare samarbete, både när det gäller materiel, övningar och bevakning. Samtidigt har Natodiskussionen fått ny aktualitet. Finland har i dag en statsledning som är historiskt positivt inställd till ett medlemskap. Både president Sauli Niinistö och statsminister Alexander Stubb har uttalat sig i den här riktningen.
Sverige har med regeringsskiftet tagit ett steg tillbaka i Natofrågan, men också här rör det på sig. När det kommer till kritan är det inte Miljöpartiet och Vänsterpartiet som avgör kursen i säkerhetspolitiken; det gör i stället socialdemokratin och borgerligheten i bred enighet. Här är man sedan länge ense om att orienteringen mot ett djupare samarbete med Nato är det som gäller.
Detta är också något för ett demilitariserat örike i Östersjöns mitt att förhålla sig till. Vad betyder det skärpta säkerhetspolitika klimatet i närområdet för Åland? Hur skulle ett Natomedlemskap påverka Ålands demilitariserade status; skulle det utgöra ett problem, som vissa hävdar, eller rentav vara en försäkring och vidareutveckling?
Den säkerhetspolitiska debatten är för viktig för att bara överlåtas åt röster som står fredsrörelsen nära och som instinktivt och av tradition ser västalliansen som ett hot. När läget nu förändras och övriga Norden tänker om i försvarspolitiken behöver också Åland en bredare genomlysning av dessa frågor.
Det naturliga är att lagtinget tar initiativ till en sådan.

Niklas Lampi